Bilen är en omistlig ägodel för många svenskar. Det gör att försöken att få bilisterna att betala de verkliga kostnaderna för sina transporter ofta stöter på patrull. Diskussionen om parkeringsavgifterna vid Akademiska sjukhuset är ett tydligt exempel.
De p-avgifter landstinget fått in hittills har inte på långa vägar täckt kostnaderna för parkeringshuset. Då har man i kostnaderna inte räknat in priset för den centralt belägna tomten där parkeringshuset byggts. Det är mark som regionen skulle kunna använda för någon av de verksamheter som i dag är inhyrda i lokaler utanför sjukhusområdet. En beräkning som UNT gjorde strax efter den förra justeringen av parkeringsavgifterna visade att underskottet för parkeringshuset var i samma storleksordning som för det förlusttyngda hotellet von Kraemer, som landstinget fick ta över efter konkursen.
De som bor otillgängligt och jobbar på oregelbundna tider kan vara helt beroende av bilen för sin transport. Och för många som behöver få ihop pussel med dagishämtningar och lämningar blir bilen helt nödvändig.
Men för de flesta av oss bilägare är det möjligt att välja färdmedel. De gånger jag själv parkerat bilen vid sjukhuset har det inte varit det enda möjliga transportsättet, men väl det bekvämaste. Och när jag själv fått en bekvämare resa har jag dessutom ockuperat en parkeringsplats som kunde ha använts av någon som behövt den bättre.
Sanningen är väl också att tröskeln för när man anser att man ”måste” ta bilen ligger på väldigt olika nivå för olika människor.
Någon ordentlig genomlysning av vilka som använder Akademiska sjukhusets parkeringsplatser har inte gjorts. Resvaneundersökningen visar dock att anställda som bor i mer priviligierade områden, som Norby och Sunnersta, tar bilen i högre utsträckning än de som bor i Gottsunda och Sävja. Ett par hundra av bilåkarna bor också inom ett par kilometers radie från sjukhuset. Och frågan är om det är en grupp som behöver få sina bilresor subventionerade via skattsedeln, eller om det ska göras en noggrannare prövning av behovet.
Ur ett personalpolitiskt perspektiv finns olika sätt att prioritera resurserna. För drygt tio år sedan genomförde dåvarande landstinget ett hälsoprojekt under ett par år. Varje år som projektet pågick cyklade 120 personer, som tidigare åkte bil eller kollektivt till jobbet och som anmält sig till projektet. Moroten var utrustning till cykeln samt utlottning av priser bland deltagarna. Resultatet blev att snittet för antalet sjukdagar bland deltagarna sjönk från elva till tre respektive från åtta till två under de två åren. Räknar man försiktigt med att tre av de i snitt sju sparade sjukdagarna är en karensdag innebar det, med de lönenivåer som gällde då, en besparing på 7 200 kronor per person. Här finns stora pengar att tjäna för den arbetsgivare som tänker i nya banor.