Krönika Jag bodde själv med min tvååriga dotter i Gottsunda. Vi var nya i stadsdelen och trivdes bättre och bättre. En fredagsmorgon i februari sprang jag med dottern i vagnen på väg till bilen. Det var långt från huset till parkeringen och eftersom hon vägrade ta på sig sin overall, var vi sena.

Väl framme, var det något som inte stämde. Min bil såg inte ut som den brukade. Fönsterrutorna var konstigt svarta och där rutorna brukade sitta, gapade nu tomma hål. Jag tittade in i baksätet och såg att min dotters bilbarnstol var full med glassplitter och att tyget och frigoliten smält. Hennes favoritgosedjur var svart av sot och stanken av bränt gummi från de smälta bildäcken var överväldigande. Efter en stund upptäckte jag att min bil inte var den enda på parkeringen som brunnit.

LÄS MER: En andra bilbrand drabbade Gränby i helgen

Bortsett från allt extrajobb med att göra polisanmälan, ringa försäkringsbolag, bärgare, verkstad och ordna lånebil, så var det värsta med att någon tänt eld på min bil, den känsla av rädsla och otrygghet det skapade. Nu kände jag mig inte längre trygg i mitt bostadsområde. När jag hörde ljud från grannarna hoppade jag högt. Jag kunde inte slappna av på kvällarna och fick svårt att sova. Jag kunde inte längre njuta av de långa promenader jag brukade ta i området och undvek att låta min dotter leka ute på gården.

Även om "dådet" inte var personligt riktat mot oss, upplevde jag det så. Och min dotter frågade om och om igen varför någon eldat upp vår bil.

Slutligen löste det sig med försäkringen och jag fick en ny bil. Men varje morgon på väg till parkeringen var jag rädd att någon bränt upp den också.

LÄS MER: Misstänkt för bilbrand på fri fot