UNT har i tidigare artiklar berättat att tonårspojkar i Uppsala rånas, utsätts för bötning – alltså påhittade skulder som drivs in under hot – och hotas, ofta av andra ungdomar.
Ludvig är en av dem som drabbats. Allt startade i åttonde klass när Ludvig och några av hans barndomskompisar började hänga inne i Uppsala centrum. I samma veva började Ludvigs mamma Anna misstänka att sonen rökte hasch.
– Det fanns olika tecken. Och saker som vi swishade honom pengar för att köpa, till exempel kläder, såg vi aldrig, säger Anna, som nu fyra år senare känner att hon vill berätta om erfarenheten.
Anna förstod efter ett tag att Ludvig umgicks med killgäng på Resecentrum och i Frodeparken. Det gjorde henne extra orolig.
– Jag sa att han skulle passa sig för de där gängen, att så fort de hittar någon hållhake på dig så har de dig fast.
Hon fick rätt.
En dag ringde rektorn på Ludvigs skola och berättade att det kommit ett gäng killar till skolan som hotat och gett sig på Ludvig, varpå lärare fått gå emellan för att skydda honom. Skolan agerade snabbt: De kallade till ett möte och skickade familjen till Ungdomscentrum där Ludvig fick lämna urinprov för drogtest samt träffa en kurator.
När det nu blev uppenbart att något var galet lyckades Ludvigs föräldrar tvinga ur honom vad som hänt.
– Vi frågade om han var skyldig pengar och han berättade att han hade en skuld på 2 500 kronor. Då sa vi att okej, vi betalar det så är du skuldfri. Men det visade sig inte räcka på långa vägar.
Anna fick veta att Ludvig blivit skyldig några killar pengar för hasch. För att tjäna pengar hade killarna föreslagit att han skulle sälja hasch själv, och killarna erbjöd sig att förvara det hemma hos sig. Sedan sa de att haschet blivit stulet – och Ludvig blev då skyldig ännu mer pengar.
– Vi betalade flera gånger till de här typerna, hela tiden kom de tillbaka och krävde Ludvig på mer pengar. Ludvigs pappa följde själv med och överlämnade kontanterna. Totalt blev det runt 15 000 kronor, säger Anna.
Flera av Ludvigs kompisar satt fast i samma knipa, och även deras föräldrar betalade stora summor till gänget. När Anna tyckte att de skulle gå till polisen svarade Ludvig att han i så fall skulle bli dödad. Då blev också Anna rädd. Hon oroade sig för att någon skulle dyka upp utanför huset, och hon skaffade huslarm.
– De var nog på Ludvig hela tiden. Han var rädd, man hörde det ibland på honom när han pratade i telefon. När han kallades som vittne till polisen i ett annat fall nekade han till att nånsin ha sett de där killarna. Han vågade inte.
Till slut kände de att situationen var ohållbar. Tillsammans med några andra familjer meddelade de gänget att de skulle göra en polisanmälan om de fortsatte pressa killarna på pengar. Det fick stopp på utpressningen.
Anna hyllar såväl skolans som Ungdomscentrums snabba agerande.
– Ludvig fick gå på drogtester i ett halvår och träffa en kurator varje vecka. Varannan vecka var även vi föräldrar med i kuratorssamtalen. Ludvig kom på alla möten och drogtester, han ville verkligen sluta. Ungdomscentrum blev vår räddning.
Fenomenet med påhittade eller upptrissade skulder som drivs in under hotfulla former är välkänt bland polisens ungdomsutredare i Uppsala. Det är inget fenomen som uppstått de senaste åren, utan har funnits länge.
– Hur vanligt det är går inte att säga, eftersom allt inte polisanmäls. Vi jobbar med ett antal sådana fall om året, även om just fallet med Ludvig låter grövre än vanligt sett till summorna som betalats, säger Ann Nyberg, tillfällig gruppchef på utredningsgruppen för ungdomar i Uppsala.
Det är inte alltid det handlar om gäng som bedriver utpressning. Ibland rör det sig om en enskild individ. Enligt Ann Nyberg har ofta den som utsätts för utpressning och hot på något sätt varit involverad med förövarna, som i Ludvigs fall. Men det är inte alltid så.
– Men varken barn eller föräldrar ska behöva gå runt och vara rädda för det här, för de flesta drabbas ju faktiskt aldrig.
Ann Nyberg uppmanar alla som utsätts att gå till polisen, även om hon kan förstå om en del känner oro för konsekvenserna. En del av de ungdomar hon möter efter att de gjort en polisanmälan uttrycker en rädsla för att råka illa ut för att de anmält.
– Det är väldigt olika hur människor känner. Vi pratar mycket med ungdomar om att övergrepp i rättssak är en allvarlig sak och att de ska höra av sig direkt till oss om det sker.
Hur vanligt är det att den som polisanmält råkar illa ut just för att man anmält?
– Inte särskilt vanligt enligt min erfarenhet, även om det sker. Min uppfattning är att rädslan för att straffas är större än befogat.
Hur ska polisen och samhället få bukt med unga som hotar andra unga?
– Det är en komplex fråga där alla delar av samhället – från föräldrar till skola och socialtjänst och polis – måste involveras. Vi på polisen försöker hinna med, men självklart vore det bra med fler poliser ute bland ungdomar för att skapa relationer.
I våras tog Ludvig studenten med bra betyg. Han har fått betala tillbaka alla pengar till sina föräldrar. Anna skakar på huvudet när hon berättar hur oerhört lättad hon är över att den jobbiga tiden är över och att det till slut gick bra för Ludvig – och även för hans barndomskompisar.
– När vi pratat om det som hände säger han att han aldrig någonsin vill tillbaka dit. Att han mådde jättedåligt och kände ett stort grupptryck.
Anna menar att föräldrar till tonårsbarn behöver bli mindre godtrogna. Ungdomar dricker mindre alkohol, men är mer drogliberala än tidigare generationer.
– De flesta tror inte att ens barn håller på med sånt, men hasch är så vanligt. Blir du misstänksam: kontakta Ungdomscentrum och be dem drogtesta ditt barn.
Om barnets mobil ständigt blir stulen, om jackor försvinner eller om utlånade prylar aldrig kommer tillbaka – då behöver föräldrar definitivt undersöka vad som är på gång, menar Anna. Ludvig fick inga nya mobiler eller dyra jackor.
– Han sa att jag var jobbigast av alla morsor, men jag sa att han kommer att tacka mig för det senare. Min uppmaning till föräldrar är: Var skitjobbig.
Kan samhället göra något för att få bukt med de här gängen? Anna funderar.
– Polisen behöver få de här utsatta barnen att samarbeta och berätta. Men jag förstår att det inte är lätt.
Fotnot: Anna och Ludvig heter egentligen något annat.