Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.
Det råder delade meningar mellan mig och min kompis i vår privata chatt på WhatsApp. Vi diskuterar arbetslöshet och dagens arbetsmarknad. Han skriver: ”Vi kan inte kräva att det ska finnas tjänster som det inte finns medel för. Det är eget ansvar att skaffa och behålla ett jobb”. Frustrerat svarar jag impulsivt att jag inte alls håller med. På kvällen innan läggdags tänker jag på den konversationen. Det ligger en besk sanning i det min vän skriver.
Arbetsförmedlingen har släppt de senaste siffrorna. Arbetslösheten ökar i Sverige. I Uppsala län har antalet inskrivna arbetssökande också ökat, men vi ligger lägst jämfört med andra län i Sverige. En del kanske är glada för att vi ligger långt ned i statistiken, men jag är mest besviken över ökningen. Beror en ökad arbetslöshet på ren lathet, frustration över orättvisa arbetsförhållanden eller krympta förutsättningar?
Jag anser att vi har två grupper av arbetssökande. I den ena gruppen finns de som vill arbeta, de nyexaminerade, de som är redo för nya utmaningar och bara letar efter chanser. Sedan har vi grupp två, de som blivit svikna av arbetsmarknaden. De får ett jobb men arbetsgivaren tipsar samtidigt om a-kassan för tyvärr finns ingen heltidstjänst att erbjuda.
Till viss del faller ansvaret på var och av en oss, men arbetslöshet beror också på andra faktorer. Enligt ekonomifakta kan den bero på att det tar tid att hitta ett arbete. Först ska det finnas jobb att söka, en efterfrågan men det behövs också tajming. Rätt person vid rätt tidpunkt.
I sämre tider minskar utbudet men samtidigt har vi en ökande befolkning. ”Vi har haft många kompetenta sökande till denna tjänst och vi måste tyvärr meddela att vi har valt att gå vidare med andra kandidater”. Ja, jag kan upprepa den klyschiga frasen jag själv fått uppleva under mina arbetssökande år. Är det arbetsmarknadens fel att vissa yrken och roller är överbelastade eller är det eget ansvar att hålla koll på vad arbetsmarknaden hungrar efter?
Samtidigt ändras ständigt förutsättningarna. Olika tjänster kombineras eller försvinner. Inte sällan innebär det ökad stress, press och ett tempo som inte passar alla. Jo, möjligen robotar. För mig som ung arbetssökande räcker det inte längre med en utbildning och arbetslivserfarenhet. Du ska också ha det där lilla extra, helst kunna jonglera med många bollar i luften och vara tillgänglig 24/7.
När jag var yngre trodde jag att svaga och äldre var de som riskerade att bli utbrända. Senare var jag en av dem som var tvungen att ta ledigt för att kraven och arbetsuppgifterna ökade snabbare än arbetstimmarna. På min tidigare arbetsplats sa allt fler upp sig när deras tidigare arbetssätt inte räckte till, stressen kom ifatt. De valde hellre att vara arbetslösa än att ha en fast inkomst. En del kom inte så långt, de hade redan gått in i den välkända väggen.
För många i min generation har antingen varit sjukskrivna eller snuddar mot det ödet. Och jag har själv bevittnat när den strypta budgeten eller stressen leder till arbetslöshet.
Jag vill påstå att ingen vill vara arbetslös eller frivilligt väljer arbetslöshet. Att hålla sig sysselsatt påverkar vårt mående positivt. Med den utveckling av digitalisering där många arbeten försvinner samtidigt som kraven ökar för de jobb som finns kvar, förvånar det mig inte att arbetslöshet också ses som ett frivilligt alternativ.