Om du brukar gå på krogen eller röra dig på stan i Uppsala har du förmodligen sett Zmajko Petronijevic svischa förbi. Han är nästan överallt, men sällan hemma.
Hans kultförklarade krog Baren Baren på Klostergatan hade öppet alla årets dagar. Nu har den gått i graven efter 22 år, stammisarna är "hemlösa" och Zmajko Petronijevic ska lägga sitt krut på Gotland ett tag framöver. Där driver han och kompanjonen Mikael Lundell, även känd som Putte, ett vandrarhem och två restauranger.
Zmajko Petronijevic öppnar lägenhetsdörren klädd i fransiga jeansshorts. Ett par solglasögon sitter som klistrade i pannan. Huden är brunbränd efter en resa till solen.
– Du behöver inte ta av dig skorna, säger han.
Han ursäktar att han inte har något att bjuda på. Bortsett från frukost äter han inga måltider hemma och han dricker varken kaffe eller te. Sedan 30 år dricker han väldigt lite alkohol också, annars hade han nog inte levt idag tror han, så mycket tid som han har tillbringat på krogen.
Det var kärleken i form av en rödhårig och fräknig svenska som förde honom till Sverige. De träffades i Paris och året var 1973.
– När man är ung kan man för kärlekens skull hamna var som helst, säger han.
De var tillsammans i ”tio, femton år”. Zmajko håller inte räkningen så noga. Han verkar inte tänka bakåt så mycket över huvud taget, inte framåt heller för den delen. Det är här och nu som gäller.
Zmajko Petronijevic följde alltså kärleken, hoppade av sina juridikstudier i Belgrad och började arbeta som diskare i Skarholmens restaurang i Uppsala. När sedan en italienare på Gluntens källare bröt benet fick Zmajko hoppa in i baren där, trots att han inte kunde så bra svenska ännu. Gluntens källare låg på Drottninggatan.
– Baren var därnere, det var fullt med folk och trubaduren Bill Mellon brukade spela, minns han.
Sedan fortsatte han till restaurang Guldtuppen och nattklubben Studio Qdär han serverade och arbetade i baren och blev duktig på att göra drinkar. Han har även jobbat på dansrestaurang Baldakinen och på Camel Club.
Efter tjugo år i krogbranschen var Zmajko redo att öppna eget. Mikael "Putte" Lundell blev hans kompanjon och de slog upp portarna till Baren Baren 1995.
Inte nog med det, ett kort tag drev Zmajko Petronijevic även Le Parc och Pappa Zmajko.
Han pratar snabbt och hans många armband skramlar mot köksbordet. Telefonen vibrerar många gånger, men han svarar inte.
– Det är kompisar och någon dam i bland, säger han.
I bokhyllan i köket står flera fågelböcker. Flera gånger har Zmajko sett trandansen vid Hornborgasjön, fascinerad över hur de flyttar och hittar tillbaka. Fågelskådning är ett intresse han gärna kombinerar med motion i skogen. Han verkar vara en rastlös sort, men i skogen kan han koppla av. Ibland passar han på att flirta med någon kvinna som går med hunden i skogen och ser trevlig ut.
Gift har han varit två gånger, eller tre om man ska vara nogräknad.
– Det tredje äktenskapet var utomlands, så det räknas nästan inte, säger han.
Bäst är det att vara särbo, tycker han.
Har du en särbo?
– Det är privat. Maybe, svarar han hemlighetsfullt.
Relationer är svåra att hålla liv i när man jämt arbetar till långt in på nätterna.
– Jobbet blir som ett gift, man måste vara på plats och tror att man är oumbärlig. Jag tänker på det ibland, att jag kanske skulle ha jobbat lite mindre, säger han.
Zmajko gillar att snacka med folk. Han bjuder sina gäster på kaffe och ger goda råd om de har problem. Han tycker det är viktigt att vara närvarande och få folk att känna sig hemma. Det är väl därför han får så många stamgäster.
– I våra länder på Balkan samlas och umgås man ute och pratar. Det är mer personligt, säger han.
Zmajko Petronijevic växte upp i en fattig arbetarfamilj i Montenegro, som då var en del av Jugoslavien.
– Montenegro är det vackraste landet i världen, som Norge fast vid Medelhavet. Rent som fan. Med sandstränder, men billigare än Kroatien, säger han.
Hans mamma arbetade som städare, pappa körde buss och de var fyra barn.
Var var du i syskonskaran?
– Nånstans i mitten, men jag minns inte.
När han besöker hemlandet längtar han hem till Sverige efter bara en vecka. Men i början var mörkret och kylan svårt att uthärda. Eller inte bara i början förresten. Mörkret känns allt värre med åren, något han råder bot på med ett par resor till solen på vinterhalvåret.
Mentaliteten var inte heller en helt positiv upplevelse.
– Sverige var stängt när jag kom. Svenskarna var svåra att få igång att prata. När jag sa tjena till en äldre dam på busshållplatsen tittade hon bara konstigt på mig, berättar han.
Det tycker han har förändrats. För 40 år sedan upplevde han att många var tvugna att ha alkohol i kroppen för att våga prata och ta kontakt. Då gick man ut på baren för att dricka och bli full, menar han.
– På 70–80-talet när det var dags att stänga sov 30–40 procent av gästerna. Nu kan svenskarna hantera alkohol bättre.
Efter intervjun ska Zmajko och Putte packa två släp med grejer från Baren Baren, som de ska köra ner till Gotland. Mest är det möbler och osåld öl. Första gången Zmajko Petronijevic var på Gotland hade han semester och vädret var rena Mallorca. Han föll pladask. När sedan Visby fängelse var till salu slog han och Mikael Lundell till. Det var ungefär samtidigt som de öppnade Baren Baren i Uppsala.
I fängelset har de inrett ett vandrarhem med 200 bäddar som är öppet året runt. Där har de också en utomhusrestaurang, Sjumastaren. Deras andra sommaröppna restaurang ligger i hamnen, heter Monroe´s och är inredd i 50-tals stil.
– Visby och ringmuren har en fascinerande historia. I början gick jag till biblioteket varje dag och läste lite, berättar Zmajko Petronijevic.
Andra plus med Gotland är att våren kommer tidigare och vintern senare. Men under vinterhalvåret vill han bo i Uppsala, då händer det mera här. Och om rätt lokal dyker upp öppnar han en ny krog i Uppsala.
När Zmajko själv går ut på krogen vill han hinna med så många ställen som möjligt. Det kan bli tio krogar samma kväll. Ofta stannar han bara tjugo minuter innan han drar vidare. Såvida han inte träffar en bekant eller en dansant dam i passande ålder.