Det har bara gått två månader sedan Zerine Hanan och Linn From träffades första gången, men de känner redan varandra väl.
– Det känns som om vi har känt varandra i tio år, säger Linn.
Zerine instämmer och säger att de är avslappnade i varandras sällskap.
– Very, very, very nice woman. Good woman, säger hon och nickar mot Linn med ett brett leende.
Hon pratar mer engelska än svenska. Engelska lärde hon sig på flyktingförläggningen i Kilafors i Hälsingland, där det bodde folk från alla möjliga länder.
Linn From är överraskad över att de delar så många värderingar med tanke på att de levt under så olika förutsättningar.
– Vi tänker lika om barnuppfostran och kvinnors rättigheter. Det finns mycket att prata om, allt om livet och vad vi varit med om, berättar hon.
I Syrien var Zerine Hanan hemmafru. Här i Sverige vill hon utbilda sig till bilmekaniker eller sjuksköterska. Hon säger att hon vill bli som Linn, fri och självständig.
– I Sverige är en kvinna fri att göra allt. I Syrien tar kvinnor hand om hem och barn. Men jag tror min man tycker det är bra att jag är en stark kvinna. Jag hoppas han tar hand om barnen när han kommer hit. Han är en bra man, säger hon.
Zerine Hanan nappade direkt när hon fick höra talas om vänfamiljsprojektet.
– Jag ville ha en vän här i Uppsala och lära mig om Sverige, hur man gör här, hur man pratar, vad man får och inte får göra, säger hon.
– Jag minns när vi gick till en loppis och det var lång kö och jag sa: vi behöver stå i kö och du sa: why?, säger Linn From.
– Linn is my lärare.
Zerine är livlig och pigg. Linn är lugnare till sättet. De skrattar mycket tillsammans. De brukar laga mat ihop, dricka kaffe och te, göra utflykter, shoppa i billiga affärer och hänga på lekplatser med döttrarna.
I början var det mycket praktiska saker som Linn From behövde hjälpa till med. Första gången hon kom till trerummaren i Kvarngärdet fanns där bara två madrasser, så hon visade var man hittar begagnade möbler. Hon har också bland annat hjälpt Zerine att skaffa internetabonnemang, något som är viktigt för henne som har sin man och deras två äldsta barn kvar i hemlandet Syrien.
– Internet är viktigare än mat för mig, så att jag kan prata med mina barn, säger Zerine.
Hon längtar mycket efter sin familj och hoppas att de ska få komma hit snart.
När hon kom till Sverige hösten 2014 var hon gravid. Resan gick med båt från Turkiet till Grekland och vidare med flyg till Arlanda via Wien. Flyktingsmugglarna begärde nästan 90 000 svenska kronor. Familjens pengar räckte bara till en person.
– Ibland känner jag mig tom. Ibland känner jag mig dum som lämnat barnen och åkt hit. Vi hade hört att det var lättare för kvinnor att få uppehållstillstånd, säger hon.
Nu vet hon att det bara var rykten, att det är samma regler för alla.
Vi sitter runt köksbordet. Linn From knäcker saltade pumpakärnor mellan tänderna, Zerine har lärt henne hur man skalar dem. I diskhon ligger ett stort paket köttfärs och tinar. Dottern Jude sitter i sin barnstol och lyssnar på barnvisor på en telefon. Plötsligt blir hon gnällig och då sätter Zerine igång med att laga mat. Snart doftar det vitlök i köket. Båda kvinnorna är intresserade av matlagning.
– Du lär mig laga kurdisk mat, säger Linn.
– Jag ska learn me how to cook Sverige, svarar Zerine glatt på sin svengelska.
Förra hösten, när det kom som mest flyktingar till Sverige, hade Uppsala kommun medborgardialoger. Efteråt hörde många Uppsalabor av sig och frågade om det fanns något enkelt sätt att träffa nyanlända. Då föddes idén till vänfamiljsprojektet. När det lanserades i mars i år dråsade det in mängder av anmälningar på bara några dagar.
Mary Wehbeh är vänfamiljssamordnare på Svenska kyrkan och intervjuar alla som vill bli vänfamilj. De inte behöver vara födda i Sverige, men ska veta hur det fungerar här.
– De som har utländsk bakgrund hjälper mycket, de har samma erfarenheter, säger Mary Wehbeh.
Vänfamiljerna är av alla sorter – familjer med barn, ensamma kvinnor och män, par, pensionärer. De flesta vill träffa någon som liknar dem själva, till exempel har barn i samma ålder. Vänfamiljerna är etablerade i Sverige och vill dela med sig av sin tid och sina nätverk. De är nyfikna på andra kulturer, men känner att många andra åtaganden är för stora.
Mary Wehbeh kom själv från Syrien för snart fyra år sedan och talar både arabiska och arameiska. Det kommer hon långt med när hon pratar med de nyanlända som vill matchas ihop med en vänfamilj. Annars kan många lite engelska och alla har gått på SFI (svenska för invandrare) och kan en del svenska.
För att komma i fråga ska de nyanlända ha uppehållstillstånd och boende.
– De vet att de får stanna och börja ett nytt liv här. Då är det dags för vänner eftersom det hjälper mycket, säger Mary Wehbeh.
De behöver någon att fråga om råd om allt möjligt. De kan behöva hjälp med språket, med skolan och med myndighetspapper.
– En del vill ha mycket hjälp medan andra bara vill ha sällskap. Vänfamiljerna bestämmer själva. Det är frivilligt, precis som i all vänskap, säger Mary Wehbeh.
Just nu är det trixigt att matcha. De flesta vänfamiljerna vill träffa en flyktingfamilj med barn. Samtidigt har det kommit många ensamma män som gärna vill få svenska manliga vänner, med eller utan familj.
– Många vill ha någon att spela fotboll och dricka öl med. Men det finns också de som har andra intressen, som kultur och musik, berättar Mary Wehbeh.
Det främsta målet med vänfamiljerna är att skapa en bättre integration och i förlängningen ett bättre samhälle. Mary Wehbeh tycker att detta är en av de bästa vägarna dit.
När Linn From berättade för folk i sin närhet att hon tänkte bli vänfamilj fick hon kommentarer som: "tänk om någon vill åt dina pengar" och "tänk om det är någon som är farlig". Men de flesta reaktionerna var positiva.
– Jag kände mig trygg. Det var ju intervju och seriöst, säger hon.
Men visst var det lite nervöst att träffa en ny människa. Linn From var orolig för att det skulle kännas konstlat, att de skulle vilja göra olika saker eller att den ena skulle vilja träffas mer och den andra mindre.
– Jag har haft väldig tur, konstaterar hon.
För Linn From och Zerine Hanan är detta inget vänfamiljsprojekt längre. Nu är det vänskap.