För många annars vettiga personer i andra partier blev det en hederssak att ta avstånd från honom och hävda att hans beskrivning av verkligheten var falsk eller tillrättalagd i politiska syften.
Men skolpolitiken bidrog till Folkpartiets valframgång 2002 och till den borgerliga alliansens valsegrar 2006 och 2010, även om Björklunds eget parti då gjorde sämre i från sig. Socialdemokraterna har steg för steg anpassat sig, men i stora delar av den allmänna debatten har det fortfarande hört till god ton att beskriva utbildningsministern som en modern variant av Stig Järrels rollfigur Caligula i Alf Sjöbergs Hets från 1944.
Så kommer Maciej Zaremba med sina reportage i Dagens Nyheters kulturdel. På uppslag efter uppslag skildras några av de mest häpnadsväckande haverierna inom skolans värld. Alla inser att Tolvåkerskolan i Kävlinge och Gustav Adolfskolan i Landskrona är extrema och förhoppningsvis unika exempel på hur illa det kan gå.
Men samtidigt känner många igen attityder och problem som kan uppträda på många platser. Elever, lärare och föräldrar runt om i landet har upprörts över föreställningen att kunskaper i sig inte är viktiga, att också mycket unga elever tros kunna ”forska” och arbeta konstruktivt i grupp utan förkunskaper, att brister i läsning eller matematik tillåtits bestå i åratal tills det blivit för sent att reparera dem och på att bristerna i skolan gör att sociala och ekonomiska skillnader inte bara förs vidare utan förstärks.
Och plötsligt ser debatten annorlunda ut. DN:s kulturdel fyllde själv på i onsdags med en helsidesartikel om skolan i Finland där resultaten generellt sett är bättre och skolans status i samhället högre. Samma dag skrev kolumnisten Henrik Berggren om föreställningen att kunskaper skulle stå i något slags motsatsställning till kreativitet. Det är, som Berggren konstaterade, naturligtvis tvärtom: Har man inget att utgå från så kommer man inte vidare.
I Aftonbladet i torsdags skrev en ung moderat riksdagsledamot, Anton Abele, och krävde kompensation för de elever som inte fått den undervisning som de har rätt till och som skolplikten förutsätter att de ska få. Och i en huvudledare i samma tidning heter det att ”Skolan är på rätt väg” - trots en släng åt Björklunds håll, instämmer Aftonbladet i praktiken i den problembeskrivning som denne länge lyft fram och som motiverat omläggningen av politiken. Tidningen instämmer också med gästskribenten Stefan Svallfors som i måndags krävde återförstatligande av skolan - alltså att Göran Perssons och Ingvar Carlssons kommunalisering från 1991 ska rivas upp. Också detta har Björklund hela tiden krävt.
Vilka åtgärder som är de rätta kan alltid diskuteras. Det viktiga nu är själva problemformuleringen, insikten om skolans avgörande roll för att motverka klassklyftor, förståelsen för att kunskaper är grunden för självständigt tänkande, övertygelsen att förväntningarna måste vara lika höga på alla barn oavsett bakgrund.
Det är inte lätt att upphäva kommunaliseringen och det avgörande är naturligtvis kvaliteten på undervisningen och inte huvudmannaskapet i sig. Men det är inte acceptabelt att kommunpolitiker låter undervisningen förfalla, att skolor sätter betyg för att behålla skolpengen eller att friskolor lockar till sig elever utan att kunna leva upp till läroplanens krav. Förhoppningsvis kan de som inte vill lyssna på Björklund nu i stället ta intryck av Zaremba.