– Jag minns att vi alla satt tysta i bilen på väg hem och tänkte på var sin kant. Men det kändes rätt för alla, och några dagar senare flyttade du in, Zabih, säger Lotten Rudin.
I mellandagarna har det gått två år sedan Zabih Hiijran och familjen Rudin träffades för första gången. Det var vinterkallt i Uppsala och i väntan på besked om uppehållstillstånd stod 19-åringen utan bostad. De möttes tillsammans med en gemensam bekant, och ett nervöst möte senare fick Rudins en extra familjemedlem.
Beslutet föregicks dock av samtal med tonårsdöttrarna. Vid något tillfälle frågade äldsta dottern Maja varför föräldrarna ville låta en ung kille flytta in hos dem.
– Jag svarade att det här en person i din ålder. Om jag hade behövt skicka iväg dig hade jag velat att någon tog hand om dig. Efter det samtalet sa Maja bara "okej, vi kör", säger Lotten.
Ganska snart efter att Zabih flyttade in hos familjen Rudin fick han plats på Lundellska gymnasiet, och kort därefter tillfälligt uppehållstillstånd enligt nya gymnasielagen.
– Jag har trivts jättebra, det har varit värdefullt att få träffa så fina människor, säger han.
Zabih är en av de drygt 35 000 ensamkommande barn och unga som kom till Sverige under 2015. På många håll i samhället har ideella krafter slutit upp kring de unga.
En av dem är Karin Hallén Sehlin, den gemensamma bekant som sammanförde Zabih och familjen Rudin i mellandagarna 2018. Hösten 2015 jobbade hon som skolkurator på Uppsala kommuns förberedelseenhet för nyanlända elever, LYSA.
– Det var fantastiskt att få jobba med de här barnen och ungdomarna som kom. Majoriteten var ensamkommande och vi på skolan lärde oss mycket om hur det fungerade med socialtjänsten, familjehem och Migrationsverket, säger hon.
I Uppsala bildades nätverk kring de ensamkommande. Även människor som inte brukade engagera sig hjälpte till med alltifrån läxläsning till att erbjuda bostad och hjälpa till att söka jobb. Men med tiden blev situationen för många av de ensamkommande tuffare. En del blev uppskrivna i ålder och räknades från en dag till en annan som vuxna.
– I samband med det förlorade ungdomarna sina rättigheter som barn, och blev plötsligt hemlösa och utan god man. Andra fick avslag som barn och hamnade i limbo till 18-årsdagen då de skulle utvisas, säger Karin Hallén Sehlin.
Fortfarande i dag lägger hon stor del av sin lediga tid på att tillsammans med andra hjälpa ensamkommande att hitta jobb och bostad. En del av dem lever i dag som papperslösa i Uppsala, andra har sökt sig vidare utomlands. Karin Hallén Sehlin är djupt kritisk till hur samhället hanterat situationen runt de ensamkommande och menar att civilsamhället i stället fått ta ansvar.
– Vi kämpar hårt dag och natt för att barn och unga inte ska hamna på gatan. Med åren har vi också bevittnat den ovisshet och rättsosäkerhet som präglat deras asylprocess. I dag är vi många som känner oss tvingade att gömma människor och hjälpa dem att fly.
I dag är Zabih 21 år och läser vård- och omsorgsprogrammet på komvux. I våras flyttade han ihop med en kompis men mellan extrajobb och studier är han hemma hos sin familj i Uppsala. Drömmen är att bli ambulanssjuksköterska.
– För oss var det viktigt att Zabih skulle vara en del i familjen, och inte bara en inneboende. Så blev det också, och i dag är du en extra son i familjen, säger Maria Rudin.