- Ytterligare en pusselbit, kan man säga. Men vi saknar material från de ryska arkiven att jämföra med.
Var planerna realistiska?
- Det är svårt att bedöma på det här underlaget. Jag antar att det föresvävade sovjetlegationen att sätta in partisanerna i norska Finnmark. En fråga är vilken militär utbildning och erfarenhet de ryska soldaterna i Sverige hade, exempelvis av vinterkrigföring. Kanske, menar Kent Zetterberg, sneglade sovjetlegationen på den lätta infanteriutbildning som gavs norska flyktingar i Sverige under täckmantel av polisutbildning.
Men kring årsskiftet 1942/43 var de sovjetryska soldaterna i landet inte så många.
- Och någon framställan till svenska regeringen att få utbilda dem för polarkrigföring på svensk mark utgår jag från aldrig gjordes.
Vad kunde syftet med planen att skicka en partisanstyrka in i Norge ha varit?
- Metoden användes framgångsrikt för att skapa underlag till folkfrontsregeringar i flera länder i Öst- och Centraleuropa efter kriget.
Vid den här tiden stod allt öppet, man visste inte hur kriget skulle utveckla sig.
"En förtrupp"
- Det är ju uppseendeväckande uttalanden om ett Sovjetsverige legationens folk gör vid sina besök i Baggå. Men det verkar rimligt att man resonerade så här då. Det egna systemet ansågs överlägset kapitalismen.
Soldaterna i Sverige var en förtrupp, en spjutspets för vad som komma skulle.
Det är självklart, anser Kent Zetterberg, att svenska regeringen inte ville ha dem kvar, men för den skull inte som partisaner i Norge. Den sovjetryska legationen måste ju också ha förstått att svenska myndigheter hade koll på deras förehavanden.
- Legationens framstötar var oftast klumpiga och kraven kategoriska. Men de tjänade till att testa den svenska regeringens självständighet och ståndaktighet.
Det tragiska var att många sovjetryska soldater som ville stanna i Sverige inte fick det. Flertalet av dem gick under sedan de skickats tillbaka.
- Ålder och erfarenhet avgjorde vad de kunde användas till. De yngre klarade sig bäst. De flesta äldre skickades till Sibirien.
Efter kriget fick Sovjet också viktiga handelsavtal med Sverige och i strid med folkrätten flera tusen tyska soldater i Sverige samt balterna som kommit hit i tysk uniform utlämnade.
Kent Zetterberg erinrar om att den norska exilregeringen i London och den norska legationen i Stockholm hösten 1944 såg välvilligt på att Röda armén befriade Finnmark fram till en viss gräns. Tyskarna retirerade till Narvik där de stannade till krigsslutet.
- De norska styrkor som utbildats i Sverige flögs in för att markera den där gränsen. Ryssarna stannade där och åtlydde senare också överenskommelsen om att dra sig ur Norge.
Fotfäste
Om Sverige hade accepterat den ryska partisanstyrkan tidigt 1943, hade det kunnat föra in oss i kriget?
- Nej, jag tror inte det. Tyskarna hade givetvis uppfattat det som en provokation. Men att ta Sverige hade fordrat en militär kraft som Tyskland under de sista krigsåren saknade. Och det hade bundit stora tyska styrkor i Skandinavien.
Kunde inte det ha varit den sovjetiska stategin?
- Det är möjligt, men en spekulation som jag ändå inte tror var ryssarnas. Jag tror mer på att de såg partisanerna som en möjlighet att få fotfäste bland norska kommunister och inflytande, kanske ett kommunistiskt maktövertagande i både Norge och Sverige efter kriget.
Hopplöst läge
Sverige hade under större delen av kriget ett hopplöst strategiskt läge, framhåller Kent Zetterberg. Västmakterna hade minimala möjligheter att hjälpa oss.
De såg Skandinavien och Östersjön som ett tyskt och sovjetryskt intresseområde.
Den stora risken, hävdar Kent Zetterberg, för att Sverige skulle ha dragits in i kriget, hade varit om de allierade valt att rulla upp den tyska fronten norrifrån via Norge som Hitler länge trodde.
- Då hade transiteringsavtalet fallit och tyskarna säkerligen anfallit oss.
UNT-FAKTA:
Drygt 3 000 utlämnades
Vårvintern 1942 kom de första sovjetryska soldaterna till fots över svenska gränsen. De hade tagits till fånga av tyskarna men lyckats fly från arbetsläger i Nordnorge och Finland.
Under resten av kriget och en tid därefter kom sammanlagt cirka 2 500 sovjetryska soldater till vårt land. Med tiden skulle de interneras i sex större läger:
Baggå, Baggbron, Krampen/Uttersberg och Abborrtjärn i Bergslagen, Lissma i Huddinge och Byringe söder om Strängnäs, samt i två mindre och tillfälligare läger - i Storvreta och i Järvsö.
Omkring 2 250 av dem skickades från oktober 1944 och under 1945 i hemlighet tillbaka till Sovjetunionen.
Någon frivillig "repatriering" var det inte fråga om, även om det också fanns åtskilliga soldater som faktiskt ville återvända. I ett brev från regeringskansliet daterat 25 september 2000 till direktören Yngve Gunnarsson i Kolsva, används begreppet "utlämningen" av de ryska soldaterna. Gunnarsson hade inbjudit Göran Persson att tända ett ljus vid en minnesten över ryssarna, men statsministern avböjde detta.
Men betydigt fler sovjetmedborgare utlämnades, de allra flesta av dem var civila. Den ryske historikern B H Zemskov uppger från ryska arkiv att den 1 mars 1946 hade totalt 3 183 personer hemsänts från Sverige. Det sista "rysslägret", det i Lissma, stängdes först på hösten 1946.
Bland dem fanns också balter och ingermanländare, enligt de dokument UNT tagit del av i Säpos arkiv.
I december 1945 utlämnades från Sverige till Sovjetunionen 2 372 tyska soldater som stridit på östfronten och lyckats fly hit. I januari 1946 utlämnades 146 balter som ingått i Waffen SS från Sverige till Sovjetunionen.
I den svenska debatten är det baltutlämningen som rönt den största uppmärksamheten.
Källor:
Istokiya SSSR, nr 4 1990.
Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946.
Liten ordlista:
Partisaner: gerillakrigare.
Legation: diplomatisk representation av andra graden.
Transitering: ledare (politisk).
Likvidera: avliva.
Krypto: hemligt språk.