Yogan gav kraft mot cancern

Bröstcancer behöver inte innebära sängliggande, sjukskrivning och en allomfattande trötthet. Lena Widh från Uppsala har tack vare yoga, livsgnista och att hon klarat sig från svåra biverkningar jobbat genom hela sin sjukdomstid.

Lena Widh

Lena Widh

Foto: Pernilla Sjöholm

Uppsala2011-05-17 10:07

I ett nedsläckt konferensrum på Akademiska sjukhuset står bord och stolar uppstaplade längs väggarna tillsammans med några dataskärmar och en framkallningsmaskin för röntgenbilder. På golvet ligger ett tiotal personer, täckta av mjuka filtar. De är försänkta i djup avslappning, omedvetna om världen runtomkring: mjuka steg från landstingsfötter i korridoren utanför, en harkling från yogaläraren som sitter längst bak i rummet och iakttar dem. De har alla en sak gemensamt: de är cancerpatienter som för en stund får vila från krämpor och virvlande tankar.

En av kvinnorna på golvet, precis under fönstret, är 52-åriga Lena Widh som för några månader sedan skulle fira att operationen var över. Champagnen var köpt och hon skulle bara gå på ett sista besök på sjukhuset för att få beskedet att knölen hon för säkerhets skull hade fått bortopererad ur bröstet tre veckor tidigare inte var cancer. Då kom beskedet.
– Jag hade börjat tro att det inte var något, men det var bröstcancer och en två centimeter stor tumör hade tagits ur mitt vänstra bröst, berättar Lena Widh som fick veta att en tuff behandling skulle följa med sex omgångar cytostatika, cellgifter, följt av 25 strålbehandlingar och sedan fem års behandling med hormontabletter.

En vardag långt från vad hon hade förväntat sig drygt två månader tidigare på den mammografi som är rutinundersökning för kvinnor mellan 40 och 69 år. Lena utstrålar livsglädje och energi när vi någon vecka efter yogan träffar henne hemma i den ljusa lägenheten i Stabby. Hon har just målat naglarna och senare i eftermiddag ska hon cykla ut till kolonilotten i Husbyborg, där hon och Sambon Villy tillbringar ungefär halva året tillsammans med hunden Tammy, en blandras som de adopterat från Irland. Att hon är mitt i sin cancerbehandling och samma morgon har varit på sjukhuset och fått sin fjortonde strålbehandling på ett par veckor är svårt att förstå.
– Visst blir jag trött men jag försöker att göra saker jag mår bra av, säger

Lena. Hon har haft turen att ha mycket förstående arbetsgivare, som bland annat har kunnat erbjuda flexibla arbetstider, kunnat jobba halvtid under hela sjukdomstiden. Något hon är glad över att ha orkat upprätthålla.
– Jag tror inte att det är många som orkar jobba under en cytostatikabehandling men jag fick inte så många av de biverkningar jag var så rädd för, till exempel illamående.
Att gå till den första cytostatikabehandlingen på luciadagen kändes som att gå till sin egen avrättning och allt kändes overkligt.
– Jag satt och grät i väntrummet, det kändes som science fiction. Hela kroppen sa jag vill inte, jag vill inte göra detta. Men jag fick ett mycket professionellt bemötande, behandlingen tog lite mer än en timme. Jag åkte hem och väntade på det hemska illamåendet men det kom inte.

Dagen efter var hon tillbaka på jobbet. Kliande blåsor på kroppen och ett ständigt sug efter något att äta (en biverkning av de kortisontabletter hon åt i samband med behandlingen) var de mest påtagliga symtomen, som ändå gick att leva med. Och håret som föll av.
– Man såg ut som en struts med lite fjun upptill och jag kunde inte låta bli att skratta när jag såg mig själv i spegeln. Jag var tidigt och provade ut en peruk fast sedan har jag aldrig använt den. Men det kändes viktigt att göra det för min egen skull, i fall att. På jobbet har jag haft sjal, mest för att skona folk omkring mig. Det blir också kallt om huvudet utan hår.
Vid första läkarbesöket på onkologmottaggningen fick Lena några broschyrer Ur dem valde hon ut och anmälde sig till några aktiviteter för cancerpatienter, bland annat projektet ”Rehabilitering med samtal och yoga i grupp”. Något som skulle bli ganska omvälvande.

Det var så hon hamnade i konferensrummet på andra våningen, där gruppen tillsammans blir smidigare för varje vecka med hjälp av anpassade rörelser, andningsövningar och avslappning.
– Jag visste inte riktigt vad yoga var, jag tänkte att det var något mystiskt från Indien men varför inte prova nu då när möjligheten finns?
Men de två yogatimmarna varje onsdag har blivit enormt betydelsefulla för henne och hon har inte missat en enda gång.
– Jag är glad att jag började så tidigt för nu när kroppen är stel efter behandlingarna har jag stor användning för övningarna och brukar göra dem hemma.
Hon lyfter fram en stor fördel med just yoga, att den kan anpassas efter den egna kroppen vilket gör att alla kan tillgodogöra sig den och ingen behöver jämföra sig med någon annan.

I gruppsamtalen, som efter yogan alltid präglas av en varm och kamratlig stämning, förstod Lena för första gången på riktigt att man kan få återfall i sin cancer och hur man i så fall kan förhålla sig till det.
– Jag får svar på existentiella frågor jag själv inte har tänkt på tidigare. Efter en tid upptäckte jag att ju mer man vet, desto tryggare blir man.
Samtalen har gett möjlighet till eftertanke, en chans att stanna upp och känna efter längs vägen genom alla behandlingar. Lena vill gärna förmedla att en bröstcancerdiagnos inte behöver innebära att livet tar slut. Hon har aldrig trott att hon inte ska bli frisk.
– På SVT såg jag ett program där de sa att bröstcancer är den värsta sjukdom som kan hända en kvinna. Men det är det INTE. Bröstcancer är i dag en sjukdom med mycket bra prognos. Jag försöker alltid väga det negativa till positivt och det har varit en bra väg för mig genom det här.

Men hon är medveten om att många reaktioner på sjukdomen kan komma efter att behandlingen är avslutad.
– Allt går så fort, man hinner inte förstå vad som händer. Det är nu man börjar känna sig trött, när omgivningen snart förväntar sig att det ska vara över, att jag ska vara frisk nu. Därför är jag glad att jag har gått på yogan och samtalen som har förberett mig på hur det kan bli.
Hon tror att en stor del av anledningen till att hon orkat är hennes väninna Sonja och Sambo Villy som ständigt varit vid hennes sida under besöken på sjukhuset och tagit med henne på roliga saker före och efter behandlingarna. Nu är snart strålbehandlingen över och då börjar det nya livet, efter sjukdomen. Ett liv där Lena Widh gärna vill förverkliga sina drömmar och leva mer för dagen. Hon känner numera att det inte är så viktigt att ha rätt, orkar inte med bråk och tjafs. Yogan kommer hon att fortsätta med, det är hon säker på.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om