Det var i alla fall vad han själv verkade hävda, i ett telefonsamtal till brittiska Private Eye. Han ondgjorde sig då över magasinets kritik mot Wikileaks mest ökände medarbetare, den svenske antisemiten Israel Shamir. Uppmärksammandet av Shamirs judefientliga skriverier var, ska Assange ha sagt till Private Eyes redaktör, en del i en internationell kampanj för att svärta ner Wikileaks i judiska ögon, ledd av en liten klick brittiska journalister, som är judar, eller i alla fall ”ungefär judar”.
Något i den stilen.
Exakt vad Assange sa förblir oklart. Artikeln i Private Eye ger bara ett indirekt referat av samtalet och snålar med citaten. Även om han å ena sidan tycks ha hängt upp sig på sina journalistfienders judiska bakgrund, verkar han å andra sidan angelägen om att försvara sig mot de antisemitanklagelser de riktat mot honom, just för att han vill att Wikileaks ska kunna fortsätta samarbeta med judiska sympatisörer.
Man bör alltså vara en smula försiktig med att döma honom för ett telefonsamtal som ingen utanför Private Eyes redaktion ännu hört, som hittills bara refererats i mycket korta utdrag, och som dessutom upprört dementeras av Wikileaks.
Å andra sidan finns det inget skäl att betvivla Assanges dåliga omdöme. Samarbetet med Shamir är ett exempel. Sexualbrottsrättegången och de allt mer bisarra konspirationsteorier han lanserat till sitt försvar, är andra.
Det är över huvud taget en bedrövelse att se hur Wikileaks ständigt skjuter sig i foten. Gruppen har drabbats av inre strider och avhopp, avslöjats med kopplingar till extremister, och lider närmast oupphörligt av den pågående mediekatastrof som heter Julian Assange.
Den enda fälla man ännu inte verkar ha trillat i är pengarnas — men kanske är det dags för ett rejält kassaslagsmål när väl Assanges kommande självbiografi dragit in sina första miljoner och språkrörets rättegångskostnader samtidigt ska betalas.
Julian Assange har verkligen mäktiga fiender, och det finns verkligen folk som konspirerar för att svärta ner Wikileaks rykte. Men just därför är det så mycket olyckligare att han ständigt trampar i klaveret, och inte själv tycks kunna skilja på dikt och verklighet. Med sådana företrädare behöver Wikileaks knappt några fiender.