Men när det bara skiljer några futtiga procent mellan blocken, och det med stor sannolikhet är den liberala mittenväljarklicken det handlar om, då blir läget ett annat. Då blir helt plötsligt en bra bloggspinn mer värd än en insändare i lokalpressen – även om den senare når tiotusentals läsare. Den förra når ju de uppkopplade ”i valet och kvalet”-väljarna.
Som opinionsläget ser ut i dag blir det också naturligt för Folkpartiet och Miljöpartiet att gå till angrepp mot varandra. Bara en liten förändring av de lättrörliga mittenväljarnas sympatier räcker för att hela valet ska vara vunnet. Det var därför inte förvånande att Maria Wetterstrand ägnade hela sitt sommartal vid Stockholms universitet åt att kritisera Jan Björklund. Trots att hon går till val tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill hon ju framstå som det liberala alternativet.
Vad som däremot förvånade var Wetterstrands val av ämne. Om det är något område där Jan Björklund borde vara helt omöjlig att rubba är det skolpolitiken. Visst går det att skämta om FP-ledarens officersbakgrund och att raljera om disciplin. Men från höger till vänster är de flesta överens om att svensk skola inte har mått bra de senaste decennierna. Och att Björklunds färdriktning är den rätta.
Wetterstrands angrepp på en påstått ”idealiserad bild av 50-talets skola” rimmar inte bara illa med den allmänna uppfattningen bland många väljare, det står också i direkt strid med Socialdemokraternas skolpolitiska uppfattning. Mona Sahlin har gjort sitt yttersta för att driva igenom en politik som samarbetspartnern Maria Wetterstrand nu kallar för gammaldags och ett svek mot eleverna.
Miljöpartiet har på sistone börjat tappa väljarstöd, och det är förståeligt att man vill återta initiativet. Och det är rationellt att försöka vinna mittenväljarna. Valet av metod känns dock ogenomtänkt. Det finns många frågor där liberaler anser att regeringen har svikit. Men skolfrågan är inte en av dessa.