Videon är inte längre tillgänglig
– We have nothing to say!
Det känns som att han fått frågan förr, den kraftige och grånade mannen som tar sig för pannan när främlingen i dörröppningen presenterar sig som reporter från den lokala tidningen. Intill honom i husvagnen sitter en äldre kvinna och en medelålders man. De har varsin kaffemugg. Alla säten är inplastade och husvagnen känns sprillans ny. Jag har sett det vid ett liknande reportage med gästarbetare, och inte heller denna gång får jag klarhet i om husvagnen är hyrd eller ägs av dem jag pratar med.
De pekar och hänvisar oss längre in i husvagnsområdet, men säger att de inte känner till någon av de andra camparna.
– Folk här kommer och går, säger den medelålders mannen.
Så även under vårt förmiddagsbesök. Hantverksbilar far ut och in från området. En man som borstar tänderna utanför sin husvagn säger att han inte har något att säga, inte heller mannen som är ute och rastar sin hund.
– Have a walk around!
Vi är välkomna, men med misstänksamma blickar och ett kroppsspråk som visar att det är vi som är gästerna - inte de cirka 100 husvagnsboende på Kapområdet.
Mellan en lyktstolpe och husvagn hänger tröjor på tork och längs Fyrisån springer motionärer förbi. Föräldrar med barnvagnar tittar undrande in mot området. Här vimsar barn omkring i tre-fyra års åldern och väjer för en tonåring som med full gas fräser fram på sin motordrivna fyrhjuling medan ett gäng vuxna karlar i arbetskläder tittar på.
En mamma släpar ut sin pojke ur husvagnen och slår igen dörren med en smäll. Även om miljön runt Kap är trivsam så är det inget campingområde, ingen utlandssemester för att bada, äta glass, spela minigolf och besöka domkyrkan. Papporna drar iväg i sina skåpbilar och kvinnorna putsar fönstren på husvagnarna.
På närliggande Sten Stures förskola säger man sig inte ha haft några problem med grannarna. På grusplanen intill det upprättade campingområdet ligger svarta sopsäckar och sväller i vårsolen. En förbipasserande berättar att det ligger en massa använt toapapper i buskarna. Någon tycker det är hemskt att barnen ska behöva leva så här och börjar tala om misär. Men på ytan är området fullt av påkostade personbilar och arbetsfordon. Husvagnarna är lyxiga och av modell längre.
I folkmun kallas dom för "asfaltsläggare", men stegarna på skåpbilarnas tak vittnar om att det inte bara är markarbete som gäller.
Vi får inga svar på vilka de är eller varifrån de kommer. Bortåt elvatiden försvinner ännu fler män in i bilarna och bort från området.
– Det är ju inte bara fem stycken, det är ett helt samhälle! utbrister en förbipasserande.
– Jorden är rund och nu har de kommit till oss, säger en annan som inte tycker att en tillfällig campingplats är så mycket att uppröras över.
Det är Kronofogdemyndigheten som fattar beslut om avhysning, men först efter en ansökan från markägaren.
– De vet att de kan vara där i några dagar och ger sig av när vi kommer dit, säger polisens presstalesman Christer Nordström.
Uppsala kommun hade åtta liknande fall förra året med gästarbetare som slagit läger med husvagnar.
– De som slår läger så här struntar i vilka regler som gäller. Det stora bekymret för oss är att det finns enskilda som köper tjänster av oseriösa hantverkare. Så länge det pågår så kommer det här att fortsätta, säger Christer Nordström