Vuxenvärlden har misslyckats

Knutbyfallet var visserligen ett morddrama, men det finns ändå flera likheter mellan de bägge fallen. En maktfullkomlig man som ska ha styrt sin omgivning med järngrepp. Tydliga inslag av hjärntvätt. Handlingar som ödelägger liv.

Här står tre barn i centrum. Tre barn som - om vad de berättar är sant - blivit bestulna på sin självklara rätt att gå i skolan, att skaffa sig kompisar, att leka och att upptäcka världen. De har blivit berövade sin barndom och ungdomstid och en framtid som borde sett helt annorlunda ut. "Jag känner en stor sorg. Jag märker nu att jag är duktig, och att jag kunnat göra något med det om jag fått chansen", som äldsta dottern uttrycker det med lika delar ilska och tårar och vi åskådare i rätten sitter som förstenade av hennes redogörelse.

Hur i allsin dar kunde det här hända? undrar vi och letar frenetiskt efter förklaringar till att barnens situation aldrig avslöjades. Har socialtjänsten några svar att ge? Skolmyndigheten? Grannarna? Kanske hittar vi inga svar och kanske går det inte att förhindra allt. Men ändå: vuxenvärlden har misslyckats med att skydda våra mest skyddslösa individer: barnen.

Och så den självklara frågan: Hur tänkte pappan? Vilka känslor har han när han sitter där mitt emot sina barn på andra sidan rättssalen? De flesta av oss gör allt för att skydda de egna barnen, och jag frågar mig om det faktiskt är vad denne pappa anser sig ha gjort. Om han själv varit fullständigt övertygad om att alla svenskar är rasister och att barnen skulle bli utsatta för tortyrliknande mobbing om de gick i skolan? Att Uppsala var så hotfullt att hans sätt att handskas med situationen helt enkelt var bättre än alternativet? Och jag tänker att det på ett sätt vore den rimligaste förklaringen till hans beteende, om barnens berättelse nu stämmer. I alla fall den mest förlåtande.

I dag är barnen som den här tragedin handlar om mer eller mindre vuxna. De sitter prydligt klädda bredvid varanda och berättar med sammanbitna miner om sin uppväxt. Kvinnan på åskådarstolen bredvid mig i rättssalen skakar på huvudet med tårfyllda ögon. Efter pausen kommer hon inte tillbaka. Kanske orkar hon inte höra mer. Jag klandrar henne inte.