Vitsen med Alliansen är alliansen

Hur vill egentligen de borgerliga partiledarna utveckla allianssamarbetet? Frågan ställdes av P J Anders Linder, politisk chefredaktör för obundet moderata Svenska Dagbladet i söndags. Något helt uppenbart svar finns väl inte. De fyra leder var sitt parti, med egna traditioner, egen idébakgrund och egna medlemmar. Att man är överens om alliansen behöver inte innebära att man är överens om allt annat och inte heller om hur alliansen ska se ut i framtiden.
P J Anders Linder bidrog verksamt till alliansens uppkomst, genom långvarig opinionsbildning i Svenska Dagbladet. Nu skisserar han nya steg: gemensamt kansli, vänföre-ning för dem som vill gå med i bara alliansen men inte i något av partierna, gemensamt ungdomsförbund, valallians 2010 (alltså gemensamma listor för alla fyra partierna). Väljarna lär inte säga stopp, skriver Linder.

Men varje förslag måste ändå bedömas på sina egna sakliga meriter. Alliansens bildande innebar att de fyra partierna anvisade en annan lösning på problemet med borgerlighetens långa politiska maktlöshet än det som då av och till föreslagits av ett antal debattörer, nämligen en partisammanslagning.
Det var ett klokt vägval. Att med bevarat väljarstöd samla allt från radikala socialliberaler till konservativa kristdemokrater i en och samma partiorganisation hade troligen inte varit genomförbart. Allianskonstruktionen gjorde det möjligt att både bevara de särdrag som gör att de fyra partierna bildats och lever vidare och som motiverar patiernas aktivister till fortsatt arbete - och samtidigt dra nytta av de plusvärden som det nära samarbetet skapar.
Socialdemokraternas kritik av de borgerliga för inbördes splittring blev omöjlig att driva vidare med någon trovärdighet, risken för interna svekdebatter inom vart och ett av partierna minskade kraftigt, liksom risken för hård profilering av ett eller flera partier med udden riktad mot något av de andra. Den som söker strid inom alliansen riskerar att förlora mer än vad som till äventyrs kan vinnas. Och konstruktionen har onekligen hållit ända fram till nu, trots oro på sina håll för att valrörelsens och regeringsansvarets påfrestningar skulle visa sig övermäktiga.

Till detta kommer att mångfalden sannolikt innebär en långsiktig styrka för borgerligheten. Det finns inget egenvärde i att upprätthålla skilda partiorganisationer om inga viktiga skillnader finns. Men de fyra svenska borgerliga partierna har mycket olika bakgrund och ambitionen att erbjuda en gemensam politik i vissa frågor är lika tydlig som värderingsskillnaderna i andra. Det finns ingen anledning att beklaga detta - tvärtom, ju fler som tänker på lite olika sätt, desto större sannolikhet att det som tänks blir intressant.
Det normala europeiska partimönstret är tredelat - partier som definierar sig som socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater/konservativa finns i de flesta länder. I Europaparlamentet tillhör folkpartiet och centern den liberala gruppen medan moderaterna och kristdemokraterna tillhör den kristdemokratiska - en antydan om tänkbara samarbetsmönster om alliansen av något skäl skulle upphöra. Men att lägga samman alla dessa riktningar i ett parti som bara är "borgerligt" skulle sannolikt medföra minskad mångfald i åsikter och minskat rörelseutrymme för dem som vill renodla ett visst perspektiv på politiken, vare sig detta är liberalt, kristdemokratiskt eller något annat. Då finns det heller ingen större poäng i sådant som ett gemensamt ungdomsförbund - det är ju ungdomsförbundens speciella roll och privilegium att kunna driva ett bestämt ideologiskt perspektiv mer konsekvent än moderpartierna.

Socialdemokraterna har dominerat svensk politik mer och längre än vad som varit hälsosamt. Det skulle vara en ödets ironi om detta också ledde till att de borgerliga gav upp det som långsiktigt är deras stora konkurrensfördel, alltså mångfalden av idéer och perspektiv, när allianskonceptet redan finns och fungerar.