Ett tiotal nordiska kvinnor har samlats hos en bankirhustru för att diskutera How to be a madam eller Hur beter sig som en husfru. Madam är det ord som tjänstefolk använder för sina kvinnliga arbetsgivare. Jag har fått en inbjudan via svenska ambassaden och är en av få som inte kommit till Indien som sällskap åt en man som jobbar.
På ena väggen hänger abstrakt konst och i bokhyllan finns reselitteratur. Kvinnorna sitter nedsjunkna i ljusa soffor och en indiska ger oss en snabbkurs i vett och etikett. Vår gäst börjar med att intyga att indier också har problem med sina anställda. Hon varnar oss för att vara för trevliga mot våra hushållerskor och påpekar att vi inte är deras vänner. Om vi inte visar vem som bestämmer missköts arbetssysslorna. Det låter som att hon talar om hundar som ska dresseras, men flera av kvinnorna nickar. Jag tolkar det som att de känner igen problemet. Jag fjärmas från samtalet och ser ut över mångmiljonstaden där dagen håller på att bli kväll.
Kontrasterna är enorma. De flesta i Delhi saknar tillgång till toaletter med avloppssystem. Det märks. Jag ser dagligen människor som gör sina behov vid vägkanten. Många av dem tillhör de omkring 80 procent av befolkningen som beräknas leva på mindre än två dollar om dagen. Deras verklighet är långt ifrån hemmafruarnas som väntar på att tjänstefolket ska duka fram middagen i det intilliggande matrummet. Jag känner mig som en kolonialdam när tjänstefolket passar upp mig, men få verkar förstå mig. De indier jag pratar med påpekar att tjänstefolket gör ett jobb som alla andra och att de får lön för det precis som jag själv. Jag får höra att jag är självisk om jag inte ger ett jobb till någon från en lägre samhällsklass. Miljontals människor skulle få det ännu sämre om indierna plötsligt slutade ha hemhjälp. Mina indiska vänner tillhör den rikare delen av befolkningen, men har i de flesta fall en månadslön under 10 000 kronor.
Delhis diplomatkvarter är en oas av breda välskötta vägar intill ståtliga ambassader som omgärdas av tjocka murar. Det är för det mesta glest med människor, förutom i viseringstider. Då är köerna av uppgivna människor utanför de Nordamerikanska och Europeiska ambassaderna långa redan tidigt på morgonen. Många av de som hoppas på att få komma bort, om än för en stund, kommer att nekas inträde att resa. Mitt pass gör att jag slipper liknande problem, jag kan resa och bo nästan var som helst i världen.
Många unga indier jag träffar har valt att stanna eller komma tillbaka. De har genomskådat illusionen om att allt är bättre i Europa eller USA. Min kompis Mayuri tog sin juristexamen och jobbade en tid i London. Jobbet där var mer välbetalt, men här finns familjen, vännerna och en lättare vardag med billigt tjänstefolk.
– Ni européer tror att ni är världens mittpunkt, säger Mayuri och ser besvärad ut.
Jag reagerar inte och hon fortsätter.
– Dessutom är ni överbetalda. Det jobb ni utför är inte värt pengarna ni får.
Utdrag ur antologin Det luktar inte – en antologi om pengar och ångest som ges ut på det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms.