Det var sommaren 1998 och SVT hade kommit med det briljanta tilltaget att låta några svartklädda kvinnor samtala fritt i en programserie med nästan timslånga avsnitt Tête-à-tête. Jag satt som klistrad nere i mina föräldrars gillestuga. Fem stycken var de, men jag minns bara Kerstin Thorvall. Och Birgitta Stenberg, eftersom det var henne jag förälskade mig i. Jag minns inte längre vad de pratade om, men jag kommer ihåg att jag spelade in och tittade igen. Flera gånger. Och sen dess bär jag Birgitta Stenberg med mig.
Hon är lesbisk kultförfattare inte mycket i den vägen slår första delen i hennes självbiografiska svit, Kärlek i Europa (1981). Hon är delvis drogliberal på bokmässan i Göteborg i höstas stod hon i Normal förlags monter, iklädd fjäderboa och pläderade för en legalisering av hasch. Hon har upprepade gånger talat sig varm för inte bara icke-heterosexuella förhållanden, utan också icke-monogama. För ett par år sen kom Erotiska noveller (2008), på Xstory, ett litet förlag specialiserat på erotisk litteratur. Stenbergs noveller får Anaïs Nin att framstå som blygsam, och hon är en av landets bästa sexskildrare.
Ibland undrar jag varför hon inte upprör mer. Varför har inte Birgitta Stenberg drabbats av det drev och den avsky som Kerstin Thorvalls frispråkighet möttes av. Är hon helt enkelt alltför apart, för mycket vid sidan av all rim och reson för att människor ska ta henne på allvar. Eller hann faktiskt något hända, något som gjorde att Stenberg tursamt hamnade på rätt sida av en skiljelinje. Thorvall var sju år äldre än sin vän och kollega.
Eldar och is är den sjätte och förmodat sista delen i den självbiografiska svit som inleddes med Kärlek i Europa. Stenberg skriver själv i ett slags förord att hon brottats med den här berättelsen. Det är begripligt, den har många förvecklingar, frågetecken och lösa trådar. Och hur varsam den än är, skonar den heller ingen. Sin vana trogen går Birgitta Stenberg rätt tidigt på de kittlande inslagen. Den här gången med berättelsen om sin mormor, Alma, som får lärarinnetjänst i en norrländsk by, förälskar sig i prästhustrun och inleder ett trekantsförhållande med båda makarna i prästparet. Men när hennes graviditet hotar förinta alla deras tillvaro flyr hon tillbaka hemåt, och blir bortgift med gårdens bästa dräng.
Almas öde griper genast tag i läsaren, det är smärtsamt och hoppfullt på samma gång att läsa hur hon genom alla år regelbundet tog en stund för sig själv vid sekretären, för att skriva brev till båda sina före detta älskare. Relationen blev livslång men på distans, och vad som till slut blev av idén att ta med dottern Ingeborg för att besöka den biologiska fadern, berättar inte Stenberg. Kanske förblev det såret oläkt.
Eldar och is är full av sådana oläkta sår, av oklara faderskap och annat outrett. Vem som egentligen gjorde Ingeborg med barn och som är Birgittas biologiska pappa, är också det fortfarande osäkert när romanen är slut. Ingeborg strävade att komma ur den fattiga torpartillvaro hon levde i tillsammans med Alma, sin styvfar och halvsyskonen. Och vägen därifrån tycktes gå genom män, med deras hjälp skaffade hon sig finare kläder, bättre livsförhållanden och sedermera en stabil äkta man, vilken hon skulle förbli notoriskt otrogen. Visst är det känsliga saker, men Stenberg skildrar ändå sin mor kärleksfullare än jag hade väntat, att döma av vad hon sagt om deras relation i intervjuer. Vem var hon egentligen?
Också berättelsen om Birgitta är den här gången en berättelse om män. För dem som läst henne förut är hennes avgörande förhållande till poeten Paul Andersson känt. I Eldar och is får läsaren nu också berättelsen om äktenskapet med Håkan och om det våld hon utsattes för i förhållandet med Janne. Den rör sig på helt andra plan än den förra delen i sviten, Alla vilda, som skildrade dekadent och utsvävande flat- och bohemliv på Medelhavsöar som Mallorca och Capri.
Stenberg har en omisskännlig stil, den är okonstlat rättfram och försöker aldrig vara pretentiöst litterär, med undantag för hennes första roman Fritt förfall, som refuserades och gavs ut först 2006 av Normal. Denna kärva, osentimentala fiktionsprosa präglar också Eldar och is, även om jag tycker att Stenberg ibland tappar styrfart och blir sakligt redogörande, i stället för livfullt gestaltande.
Det är tydligt att alla de spretande delarna, inte bara i den självbiografiska sviten utan i hela Stenbergs produktion, utgör olika fragment av liv. Varje berättelse finns till i egen rätt, men det är inte förrän man sitter med alla pusselbitar på hand som det stora mönstret börjar träda fram.
Eldar och is är inte Stenbergs bästa roman, men den utgör en sista viktig beståndsdel i bygget av ett helgjutet författarskap. Det får mig att längta efter vad hon ska göra härnäst ? det kan bli precis vad som helst.