Vid en första anblick ser man en illustration av centrala Uppsala, vid en närmare granskning ser man detaljer som inte stämmer med verkligheten. Den färgrika teckningen från 1920-talets början visar ett universitetshus som fått en paradgata ned till Fyrisån. Granne med Fyrisån reser sig en ståtlig byggnad i nationalromantisk anda med tydlig inspiration från Stockholms stadshus. Byggnaden är anlagd med en arkadlänga och höga fönster mot ån. Universitetsparken och rådhusplatsen bildar ett gemensamt offentligt rum.
Illustrationen som förvaras hos Stadsarkivet har rubriken "Förslag till ordnande av trakten kring S:t Eriks torg". Förslaget utformades av arkitekten Gunnar Leche som hade uppdraget att förena det akademiska med staden. Tanken var att Fyrisån skulle bli en länk i stället för avskiljare mellan de östra och västra stadsdelarna. Pådrivande motor var dåvarande borgmästaren Johan von Bahr.
Arkitekturforskaren och Uppsalabon Carl Erik Bergold har skrivit en bok om Uppsalas stadsbyggande under åren 1900-1960. Han beskriver Johan von Bahr som idéns beskyddare med visionen att göra Uppsala till en kulturstad. Staden växte och att det saknades en byggnad som kunde inrymma stadsförvaltningen. Det var överlag ont om starka symbolbyggnader och det saknades offentliga rum som kunde ge uttryck för staden.
Illustrationen med ett nationalromantiskt rådhus intill Fyrisån beskriver han som en utopi.
– Men då var förslaget realistiskt. Om man antar att Johan von Bahr hade levt längre så hade det säkert funnits förutsättningar att utveckla förslaget.
Gunnar Leches förslag från 1920 följdes av flera andra förslag; illustrationer från 1926 visar en ännu större byggnad som sträcker sig från S:t Olofsgatan norrut till KFUM-borgen. Huset har tydliga drag av Riddarhuset i Stockholm.
– Vid den tiden hade det skett en stilförskjutning, från nationalromantiken till en mer klassicerande inriktning.
Carl Erik Bergold har spårat hela nio förslag om var rådhuset, sedermera stadshuset, skulle placeras. 1939 lades ett förslag om att en byggnad skulle placeras i järnvägsparken, intill Vaksalagatan och Kungsgatan. Men kriget kom emellan och byggplanerna lades på is.
När det 1960 blev dags att besluta om ett stadshus i samma kvarter var det med en helt annan utformning och utan någon som helst koppling till 1920-talets nationalromantiska idéer.
Den tredimensionella modell som finns förvarad i Stadsarkivet visar det ursprungliga förslaget där fyra sidor skulle bilda en kvadratisk byggnad. Konserthuset beskrivs som en av Uppsalas mest långdragna processer, men Carl Erik Bergold tycker att stadshuset är strået vassare:
– Stadshuset är en skickligt utformad byggnad med ett mycket fint detaljarbete. Men den byggdes bara till tre fjärdedelar och det diskuteras om man ska färdigställa huset. Man kan nog säga att det är en mer seglivad historia än konserthuset.