Säkert hoppades de fyra allianspartierna att valet 2014 skulle bli ett socialiseringsval. Socialdemokraterna skulle av sin vänsterflygel tvingas driva ett krav på totalförbud mot vinster i välfärdsföretag. En sådan debatt ansåg man sig lätt kunna vinna, eftersom ett vinstförbud naturligtvis skulle leda till en rad välfungerande och uppskattade verksamheter måste läggas ned. Väljarna skulle med säkerhet inte vilja återvända till den kommun- och landstingsmonopolism som rådde ännu på 1980-talet.
Nu blir det förmodligen inte så. Stefan Löfven fick med sig partistyrelsen på en linje som visserligen är mer restriktiv än i dag mot privata alternativ men som inte kan beskrivas som något totalstopp. De som ville gå längre har självmant valt att inte kritisera den nya linjen och det är fullt möjligt att också LO diskret backar från den kategoriska nejlinje som kongressen slog fast. Karl-Petter Thorwaldsson har nog inte så stora invändningar mot en sådan utveckling.
Avgörandet ligger visserligen hos den socialdemokratiska partikongressen, men viljan att vinna valet gör troligen att realisterna vinner över renhetsivrarna också där. Och därmed måste allianspartierna tänka igenom läget på nytt. Det finns en påtaglig risk att den linje som Löfven driver, med slagord som kvalitet och insyn, kommer att uppfattas som den nyanserade och resonabla medan regeringspartierna framstår som okänsliga för de brister som alltid finns i alla typer av system.
Kombinationen av gemensam finansiering och valfrihet mellan olika alternativ framstår i dag som den självklara ”svenska modellen”. Det är en seger för valfrihetens förespråkare i alla partier – men innebär också att få tydligt minns hur det var tidigare.
Att valfrihetsreformerna också överlevde och utvecklades vidare under Socialdemokraternas förra regeringsperiod spelar heller ingen roll inför valet 2014. Debatten då kommer att föras om olika typer av avarter i de system vi har och regeringen vinner inga automatiska poängsegrar på att berätta om historien – så länge som S inte vill riva upp allt vad valfrihet heter.
Det gäller alltså för regeringspartierna att ta egna initiativ för att värna kvalitet och förebygga att oseriösa aktörer missköter sina uppdrag. För det krävs en viss ansträngning. Det avgörande testet är om man klarar av att skilja näringslivets intressen (och enskilda företags intressen) från det övergripande samhällsintresse som ligger i att människor själva kan göra viktiga val eller att vi har en fungerande marknadsekonomi med rätt för människor att pröva nya idéer. Man måste kunna hålla på valfrihet som överordnat värde utan att det uppfattas som att man försvarar verkliga eller påstådda missförhållanden i det ena eller andra företagets verksamhet.
I det ligger också att man inte får betrakta just den ordning och de regler som gäller i dag som ett färdigt system på samma sätt som den gamla monopolordningen säkert betraktades av sina anhängare. Det är en elementär insikt att alla politiska åtgärder kan få både önskade och oönskade konsekvenser och att varje modell för att lösa det ena eller andra samhällsproblemet kan behöva modifieras vid mötet med verkligheten.
Att generellt ifrågasätta vinsten, oavsett alla förutsättningar i övrigt, leder ingenstans. Förre socialministern och FP-ledaren Bengt Westerberg, en av ”valfrihetsrevolutionens” viktigaste förespråkare, påminner i en liten skrift om vinstens betydelse för ett litet personalkooperativ inom handikappområdet. Man har kunnat bygga upp ett eget kapital och kan ge personalen en extra bonus om det går bra, samtidigt som man fått en rad utmärkelser för hög kvalitet. När samma verksamhet drevs av landstinget blev det inga överskott alls.
Däremot borde det inte vara möjligt att starta en skola med otillräckliga förutsättningar och locka till sig elever med orealistiska förespeglingar, som fallet var med den så kallade Doctrinaskolan i Uppsala. Vad vi behöver är reformer som löser faktiska problem snarare än försök till totala systemskiften.