Parlamentet som skyddades av 20 000 människor vågade man aldrig attackera. I stället gick sovjettrupperna till aktion också i Lettlands huvudstad Riga. Den 20 januari dödade specialstyrkan Svarta baskrarna sex människor när Lettlands inrikesdepartement stormades. I Estland uteblev den väntade attacken när den ryska sovjetrepublikens president Boris Jeltsin reste till Tallinn i en modig gest av solidaritet. Jeltsins resa avgjorde den fortsatta händelseutvecklingen och underminerade ytterligare Gorbatjovs ställning.
Den som säger att Östeuropas frigörelse och Sovjetunionens fall ägde rum utan blodspillan minns fel. Detsamma gäller den som säger att stödet till frigörelsen var politiskt okontroversiellt. Många, också i Sverige, satt ända till den misslyckade kuppen i Moskva fast i en världsbild som sade att det viktigaste av allt var att ”stabiliteten” i Europa inte rubbades.
Under januaridagarna för 20 år sedan fanns det åtskilliga som trodde sig vara realistiska när de uppmanade litauiska ledare som rest till Stockholm för att kunna bilda en exilregering att ge upp frihetslängtan för ännu en generation. Men för dem som levde under sovjetiska förhållanden var frihet och demokrati det enda som var realistiskt när Gorbatjov i slutet av 80-talet tillät en större öppenhet.
Han insåg aldrig att systemet var sådant att om man tog bort någon av byggstenarna - censuren, organisationsförbudet eller något annat – så skulle hela bygget rasa. Hans traditionellt kommunistiska motståndare, de som gjorde kuppen i augusti, förstod det mycket väl. Och de baltiska folkfronterna förstod att använda de öppningar som Gorbatjov gav för att steg för steg komma närmare målet.
De obeväpnade människorna i Vilnius, Riga och Tallinn förstod att det som stod på spel var deras egen framtid och frihet och kanske rent av den nationella existensen. Deras mod och uthållighet bidrog till att fälla avgörandet. Det var mycket nära Sverige och bara 20 år sedan.