Det började med att den sjuåriga sonen berättade i skolan att han och hans femåriga bror blev slagna hemma. Skolpersonalen reagerade med att kontakta socialtjänsten, och ett beslut om att omhänderta barnen enligt lagen om vård av unga, LVU, fattades. Beslutet innebar förutom att föräldrarna inte får träffa barnen att de inte heller får ha kontakt med dem.
Den här artikeln kommer inte att handla om socialtjänsten gjort rätt eller fel som omhändertagit barnen. Föräldrarna säger att de aldrig slagit dem och lämnar en förklaring till varför sonen säger som han gör. De uppgifterna har tidningen ingen möjlighet att kontrollera. Det den här artikeln ska handla om är hur utelämnade föräldrarna känner sig i situationen.
När vi träffar mamman och pappan har det gått nära på två veckor sedan barnen omhändertogs. De har varit sjukskrivna sedan dess. Kvar hemma i familjen finns en lillebror och en storasyster till de omhändertagna pojkarna. De får stanna eftersom pojken som sade att han och brodern blev slagna sade att syskonen inte blev det.
– Man känner sig maktlös. Hopplös. Det är precis som om de kidnappats. Så känns det för mig, säger mamman.
– Varje timme känns som en månad, säger pappan.
Mamman säger att hon förstår att socialtjänsten måste utreda uppgifterna som hennes son lämnat. Hon kan också ha förståelse för varför föräldrar själva nekas kontakt med barn i sådana här fall. Vad hon däremot inte förstår är varför hon och pappan inte får veta något om hur barnen har det.
– Hur de mår, om de sover. Om de äter. Om de saknar sina föräldrar. Det finns ingen förälder i världen som inte vill veta det, säger mamman.
Enligt henne fick hon endast ett kort meddelande från socialtjänsten att barnen hade omhändertagits dagen det skedde. Inga frågor ställdes om barnen hade några sjukdomar eller allergier. Dagen efter ska socialtjänsten ha kommit och hämtat den ena sonens astmamedicin efter det att han fått en allergisk reaktion av pälsdjuren i jourfamiljen där han var placerad.
Rent generellt ska socialtjänstens kontakt med den övriga familjen ha varit väldigt knapp efter omhändertagandet, enligt mamman. Det begränsar sig till ett möte med föräldrarna. Dottern, som är i de lägre tonåren, mår enligt föräldrarna dåligt av det som händer, men hon ska inte ha fått något stöd.
Föräldrarna är också kritiska till media. De har tagit kontakt med flera regionala och rikstäckande tidningar och medier. Det de får höra är att deras fall är ett enskilt fall som medierna de kontaktat inte kan skriva om.
När Sigtunabygden pratar med föräldrarna har de ingen aning om var socialtjänsten ligger i sin utredning eller vad som kommer att hända i fortsättningen. Men förtroendet för samhället verkar skakat. Inte främst för omhändertagandet, men för att de lämnats helt i mörkret om hur deras barn har det.