Det är småkyligt på innergården vid sekelskifteshuset Port Arthur i Fålhagen. Meline Höijer Schou och lånehunden Spencer har precis kommit hem från promenaden.
Meline har en lång kappa och en grå basker på sig.
– Jag började med sådana här gubbkepsar när jag var runt tio år. Jag har en hel samling nu, säger hon.
Meline Höijer Schou är aktuell som årets Gösta Knutsson-stipendiat. Stipendiet, uppkallat efter Pelle Svanslös-författaren, delas ut av Uppsala kommun och går till en eller flera som gjort insatser för barnkulturen i staden.
– Det är ett otroligt fint pris. Gösta Knutsson har förgyllt så många barns världar, säger Meline.
Hon är konstnärlig ledare och enhetschef för ungdomskulturhuset Leoparden: Ett jobb hon jonglerar samtidigt som sitt eget konstnärskap.
– Jag ser mitt arbete som ett konstprojekt. Får jag inte hålla på med konst går jag sönder.
Vi följer lille Spencers tassande steg uppför stentrapporna i huset. Högst upp är Melines Höijer Schous lägenhet med hög takhöjd. I hallen hänger två baskrar. Meline hänger av kappan, men behåller gubbkepsen på huvudet.
Hon är en sådan där person som vågar välja att behålla kepsen på.
I hennes ateljé samsas äldre verk med hennes senaste konstprojekt. På köksbordet ligger sammanfogade fyrkantiga fotografier av Meline i olika rörelser, med ett vitsvart tecknat ansikte.
– Jag projicerar mina teckningar genom de senaste tjugo åren och klipper ihop. Jag iakttar mycket och har kortfilmer som spelas upp i huvudet. Det kan vara situationer och repliker.
En del får utlopp i hennes konst. Just nu jobbar hon med en dansfilm.
– Jag tänker mycket i dans och jag älskar dans, men jag kan inte dansa själv. Jag kan inte dansa ett skit, skrattar hon. Och jag har tio timmar film som kan bevisa detta faktum.
Mot väggen står en av Melines äldre oljemålningar. Den är i storformat, en man på en stol på en strand, eller öken, som tycks fortsätta i det oändliga.
Målningen är från ungefär samma tid som ett av Meline Höijer Schous verk valdes ut till Liljevalchs Vårsalong 2010. Inför Vårsalongen intervjuades Meline i SvD. I artikeln från 11/11-09 skriver reportern om Melines konst: "Det är sprött och aningen vemodigt, lite som konstnären själv".
– Folk som känner mig hade väldigt roligt åt den meningen, skrattar Meline.
Något som inte framgår av reportaget i SvD var att Meline hade svår migrän den dagen hon intervjuades. Hon hade också just tillfrisknat efter två veckors influensa.
Vad tycker du själv om beskrivningen, stämmer den?
– Jag blev själv lite förvånad, säger hon om SvD-texten, men samtidigt:
– När det gäller konsten har jag varit lite blyg.
Jag uppfattar Meline Höijer Schou som självsäker. Ständigt på gång. Hon vaknar nästan varje morgon med samma replik: "Jag har en idé" eller "jag har en plan". Ett flöde av tankar, kreativitet. Men i konsten får hon vila.
– När man sitter och tecknar stannar man upp.
Meline Höijer Schou växte upp i arbetarstaden Karlskoga med hockeyn, sågverket och vapenindustrin Bofors. I en konstintervju i Venison, vintern 2015, jämför hon Karlskoga med David Lynchs "Twin Peaks". Det finns värme i jämförelsen, hon älskar tv-serien.
– Jag är så glad att jag har vuxit upp i Karlskoga, det är en vacker sommarstad, men det präglar en ort när så många jobbar på samma företag. När jag var liten ville jag bara därifrån, jag kände inte att det fanns en plats för mig.
Tre dagar efter studenten flyttade hon.
Till Uppsala kom hon som 21-åring. Hon jobbade inom teater, men tyckte mest om att skissa olika scener.
– Jag är mycket en ensamvarg egentligen. Teaterns värld är ett kollektiv, så konsten passar mig bättre.
Efter att ha studerat konst på Wiks folkhögskola läste hon konstpedagogik på Konstfack.
Vi tar med pulverkaffet till vardagsrummet som har tegelröda relieftapeter. Meline sjunker ned i en låg sammetsgrön soffa som andas dekadens.
2007 startade hon ungdomskulturhuset Vox Publicum på Svartbäcksgatan i Uppsala. Men för tre år sedan lades verksamheten ned och i stället öppnade Leoparden, ett kombinerat galleri och ateljé för unga.
Om förändringen säger Meline:
– Vox hade spelat ut sin roll. Tiderna förändras. Jag frågade min personal: "Vad vill ni att det här ska vara?" Det finns redan bra musikscener i Uppsala, men bildkonsten är eftersatt.
På Leoparden hålls föreläsningar och workshops. Och var tredje vecka är det en ny utställning av en ung konstnär.
Finns det en konstscen för ungdomar i Uppsala?
– Tanken är ju att vi ska vara den. För de som är aktiva inom konsten är vår verksamhet livsnödvändig. Leoparden ger en språngbräda så att du har hunnit längre i ditt konstnärskap när du blir 20 år.
Mitt emot soffan har böckerna ställts i två låga rader längs hela väggen. Meline älskar böcker. Här finns August Strindbergs "Ockulta dagbok", ett jätteverk med författarens snirkliga dagboksanteckningar och på väggen bakom Meline hänger ett litet foto av irländska poeten Oscar Wilde.
– Kultur kan rädda liv. Många kan berätta om den där boken de fick i handen när de verkligen behövde den, säger Meline Höijer Schou.
Hon minns när hon satt på Ofvandahls som nyinflyttad i Uppsala. In steg två herrar i 80-årsåldern.
– De hade frack på sig – och de pratade om Kierkegaard! De var aktiva, de hade en diskussion. Det här var något som jag hade längtat efter, kunskapssökandet. På stan cyklade folk och skrålade sina sånger.
Studentikost och akademiskt, men något saknades:
– Jag har länge tyckt att Uppsala behöver mer kultur.
Hon sitter i styrelsen för Uppsala konstnärsklubb och är med och planerar ombyggnaden av Walmstedtska gården på Sysslomansgatan i Kvarteret Karin.
– Vi vill skapa en hel kulturgård med samarbeten mellan författare och konstnärer. Jag skulle vilja ge fler tillträde till kulturen. För en del är det omöjligt att gå in om det står "Galleri". Folk känner om de har tillträde eller inte.
Du är 47 år, känner du att du ändå kan relatera till ungas kulturuttryck?
– Ja, det kan man ju undra. Men jag har haft tur och kunnat handplocka mina kollegor på Leoparden. De har en spridning mellan 19 och 30 år och de har olika inriktning. Det växer inte mossa på verksamheten. Jag ser mig lite som en cirkusdirektör som krattar manegen och så kommer de in och är alla specialeffekter som förverkligar sina och andras drömmar. Det är lyxigt för jag får stå i kulisserna och se allt hända.