När Vilhelm Nilsson kliver in mellan järngrindarna går en våg av förväntan genom havet av stutar. Ensilage är mums för betesdjur som tuggat torrt hö sedan morgonen och Vilhelm har hela näven full. När gräset i hagarna växt till sig om ett par veckor släpper han ut dem på bete tillsammans med gårdens 130 gutefår.
Han arrenderar en rödfärgad gård intill Hågahögen av Uppsala kommun och bor där tillsammans med sin fru Sana Nisamani Nilsson och sonen Dante. Gården har 52 hektar mark och djuren betar på olika ställen runt stan. Det kallas naturbete och håller det stadsnära landskapet öppet för Uppsalaborna. Utan dem skulle Ekebydalen, Hågadalen, hagarna i Norby och runt Hågaån snart växa igen. Vilhelms gutefår ska nu börja beta i Slottsbacken och några hagar i Gottsunda och runt Österängstorpet i Hammarskog.
– De gamla naturbetena håller på att försvinna och med dem den unika flora och fauna som det skapar. Så den här gården spelar en unik roll för den stadsnära naturvården och för rekreationsområden som finns nära Uppsala, säger han.
Vilhelm hoppas att betande djur ska få människor att stanna upp och tänka på sin egen roll i världen och hur vi egentligen lever på planeten.
– Allt hänger ihop. Ska vi leva så att vi kan dela på utrymmet med alla andra levande varelser eller ska vi trycka undan djur och växter? Vi är ju beroende av ett ekosystem som fungerar, säger han.
Just nu är lamningen i full gång. Ladan på andra sidan vägen är full av bräkande tackor och diande lamm. I ett hörn står två småttingar på darrande ben.
– De har kommit under tiden vi suttit och pratat i köket. Titta på henne som går och krafsar i halmen, hon ska snart föda, säger Vilhelm Nilsson.
Han är uppvuxen på Alnön utanför Sundsvall och beskriver barnaåren som en lycklig tid, nästan som hämtad ur Astrid Lindgrens bok om barnen i Bullerbyn. När han blev lite äldre flyttade familjen till Bryssel, där de bodde i elva år. Han fortsatte sedan till Paris där han studerade konst och försörjde sig som skyltmålare till olika restauranger.
Samtidigt blev han orolig för miljösituationen i världen och beslutade sig för att åka hem till Sverige och Uppsala för att läsa miljökunskap på universitetet.
– Där fick jag upp ögonen för ekologi och vikten av att ta hand om ekosystemet. Men det var en ren slump att jag hamnade just i Håga. Jag hade ingenstans att bo och fick hyra en bostadsvagn på gården av den tidigare arrendatorn.
Han började hjälpa till på gården och lärde sig hur den ska skötas. När arrendatorn inte ville fortsätta tog han över.
På den tiden var han vegan och djurrättskämpe. Men jobbet på gården i Håga gav nya insikter.
– Nu äter jag allt. Livet på en bondgård fungerar som en helhet och är en förutsättning för djurens överlevnad och betesmarkernas hävd. Att behöva gå till slakt är inget fel när djuren har haft ett bra liv. Den ekvationen såg jag inte som vegan, säger han.
Men Vilhelm Nilssons vardag är inte bara ideologi och idyll. Han kämpar ständigt med ekonomin. Kommunens arrenden är så högt satta så han måste jobba 80 procent som vaktmästare för att få ekonomin att gå ihop. Förra året gick gården back 80.000 kronor.
– Vi hoppas kunna få ett bättre arrende när det vi har löper ut om två år. Som det är nu får jag betala själv för att få det att gå runt. Vissa dagar vill jag bara lämna alltihop och tänker att jag inte ska gå här slita ut mig, säger han.
Men lyckan över att få driva ett sånt speciellt jordbruk har hittills varit starkare än bristen på pengar så Vilhelm Nilsson kämpar på.
– Gården ger mig en stark känsla av att vara med i något som är större än mig själv. Arbetet ger mig mening i tillvaron och det är viktigare än kortvariga stunder av lycka. Har vardagen mening så orkar man ta sig igenom de perioder som är tunga.
Hur har du utvecklats som människa?
– Jag har lärt mig att våga misslyckas. Det kunde jag inte tidigare. Jag har många gånger jobbat till mitt yttersta, ändå har utvecklingen av gården gått åt fel håll och jag har fått tänka om. Men sånt gör att man lär känna sig själv och vad som är betydelsefullt i livet och för min familj, säger Vilhelm Nilsson
Du är ju något av en särling. Hur ser du på konventionella bönder?
– De gör det de är bra på och det de känner till och kan. Min välsignelse är att jag kunde hitta det här livet.
I horisonten hägrar en rikare och stabilare tillvaro.
Hans hustru Sana ska snart föda familjens andra barn. Hon pluggar samtidigt till läkare och blir klar om några år. Då får familjen bättre inkomster och Vilhelm ser fram emot att kunna lägga mer tid på gården.
– Kanske kan jag ta emot besök av skolor och förskolor. Barn idag behöver lära sig mer om hur ett naturnära jordbruk fungerar, säger han.