På centraloperation på Akademiska sjukhuset måste alla vara helskärpta. Arbetet är så intensivt att det inte finns tid att snacka under arbetstid, annat än om det rent yrkesmässiga. Men när det är rast, då brakar det loss.
– Då bubblar vi för att vi måste prata av oss, säger narkossköterskan Jenny Andersson.
Totalt arbetar 300 personer på centraloperation. Vi får träffa sex av dem – fyra från anestesiavdelningen, en från uppvakningsavdelningen och en från operationsavdelningen. Alla har blåa kläder och namnbrickor och några har mössor som ser ut som sådana där tunna disktrasor man köper på rulle.
Utan undantag säger alla att kollegerna betyder jättemycket för varandra.
– Annars skulle jag inte gå hit, säger narkosundersköterskan Gunnel Stjernberg.
– Att trivas med själva jobbet räcker inte, man måste ha ett socialt utbyte med arbetskamraterna också, säger Jenny Andersson.
De är många som samarbetar kring patienterna – läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. De måste ha bra relationer för att ge en bra vård.
– Då måste man vara ödmjuk inför att man är olika, säger Jenny Andersson.
Arbetskamraterna rankas högre än både lön och utvecklingsmöjligheter. Funkar det inte med dem spelar ingenting annat någon roll.
– Men lön och utvecklingsmöjligheter kommer tätt efter kollegerna, betonar narkossköterskan Ivan Gusijer.
Eftersom de träffar många svårt sjuka patienter är jobbet tungt. Då är det extra skönt att få prata med varandra och lätta upp stämningen. Då tar man inte med sig jobbet hem.
– Vi kan ventilera oss. Jag trivs här för att alla är så positiva, glada och trevliga. Man kan fråga om vad som helst, säger operationsundersköterskan Jenny Adolfsson.
Pernilla Andersson, sjuksköterska på uppvakningsavdelningen, är glad för kulturen att ta fikaraster. Hon har andra erfarenheter från en vårdavdelning. Där upplevde hon inte att det fanns tid för att fika, eller kanske snarare att man sågs som lat om man gjorde det.
– Det var bra stämning ändå, men effekten blev att man gick hem med en inre stress och inte fick återhämtning, säger hon.
Diskussionen kommer in på om kollegerna betyder olika mycket i olika faser i livet. Det gör de. Narkossköterskan Roland Söderberg formulerar det ungefär så här: Om man har ett stort socialt nätverk eller familj kan man lägga sin identitet där. Men om man är ensam eller nyinflyttad får kollegerna större betydelse för ens sociala tillhörighet och då blir det också extra tufft om det inte funkar med dem.