Skiftande nyanser av dysfunktionalitet har så länge jag kan minnas präglat min relation till materien. Prylar motarbetar mig. De går sönder, vägrar fungera eller försvinner spårlöst. Kunde döda ting ha synpunkter skulle de antagligen hävda att jag å min sida borde begripa att en relation är ett gemensamt projekt som handlar om att ge och ta. Om jag lade mer omsorg på underhåll och att komma ihåg var jag lägger mina saker skulle de antagligen bli mer medgörliga.
Ett problem är att det finns så mycket mer än döda ting som tar min tid och kraft i anspråk. Ett annat att nästan vilken aktivitet som helst känns mer lockande än att klistra fast öron på koppar, reda ut sladdar eller plocka upp en två veckor gammal dagstidning från golvet. I jämförelse med en sju kilometers rask promenad eller 30 minuter på en crosstrainer är hemmapyssel för mig som att bestiga Mount Everest. Vid en första anblick skulle få kalla mig lat, men det är just vad jag är.
Därför är det ganska onödigt att mitt hem svämmar över av just prylar. De förtjänar mig lika lite som jag förtjänar dem. Så nu har jag köpt en rulle svarta sopsäckar. Än så länge utgör de bara ytterligare en beståndsdel i mitt Mount Everest av ångestframkallande materia, men tanken är att de ska användas till att rensa ut alla saker som kräver tid och kraft som jag inte vill ta mig. Jag har även gått med i en Facebookgrupp för bortskänkning och byten. Målet är att mer fler föremål ska passera ut än in genom min ytterdörr.
Först måste jag bara förbereda mig mentalt på en stentuff bergsbestigning.