Ändå är de politiska kommentarerna få. Varför?
En hel del har förstås kommit fram tidigare och annat är av det slaget att ingen som är intresserad av säkerhetspolitik lär bli förvånad. Men Holmströms dokumentation fördjupar i hög grad kunskapen om det som vi tidigare misstänkt eller anat. Också han själv är synbarligen överraskad över vissa av sina resultat. Och faktum är ju, även för den som kanske är lättad över att vi faktiskt samspelade så nära med Nato under det kalla kriget, att svenska folket decennium efter decennium försågs med en i väsentliga delar oriktig bild av vår säkerhetspolitik.
Trots formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” fanns inte ens en försvarsplan för neutralitet i händelse av krigsutbrott. Utgångspunkten var att vi nästan automatiskt skulle komma med på västsidan och det var mot denna – mycket realistiska – bakgrund som försvarsplaneringen skedde. Planerna för mineringar, operationsområden för ubåtar och mycket annat samordnades med Natos.
Det var rent av så att vi lämnade en lucka på Nordkalotten för Natos flyg och markstyrkor. Vid kriser aktiverades dolda nätverk, där också Finland diskret deltog. Samarbetet pågick ända till det kalla krigets slut – påståendet i Ekéus utredning att det dog ut efter 1960-talet är felaktigt. Listan på nya insikter i Holmströms bok skulle lätt kunna fylla en stor del av denna sida.
Samarbetet var känt och godkänt av politiker på högsta nivå – av försvarsministrar som Sven Andersson (S), Eric Krönmark (M), Torsten Gustafsson (C) och Anders Thunborg (S), liksom givetvis av alla periodens statsministrar, även om man av politiska skäl var noga med att inte fördjupa sig i några detaljer. En särskilt aktiv roll spelades av Tage Erlander och Olof Palme – sambandet västerut fick inte äventyras ens när förhållandet till USA var som frostigast under Vietnamkrigets år. Insiktsfulla riksdagspolitiker som flygexperten Hans Lindblad (FP) förstod själva åtskilligt, men riksdagens försvarsutskott som sådant fick inte veta mycket.
Säkerhetspolitik måste alltid till viss del bedrivas i det fördolda. Hade sambandet med Nato varit allmänt känt så hade det blivit svårt att politiskt motivera de stora försvarsanslag som under lång tid bland annat gav oss ett av Europas starkaste flygvapen – en tillgång som också Nato skulle kunna dra nytta av. Det sovjetiska trycket på Finland skulle ha blivit starkare, med konsekvenser för Finlands möjlighet att förbereda försvar i diskret samspel med de nordiska grannarna.
I Sovjetunionen rådde naturligtvis inga illusioner om var Sverige politiskt och ekonomiskt hörde hemma eller om vilken planering som i verkligheten fanns på svenskt håll. Det har hävdats att det svenska dubbelspelet skulle ha inneburit ökade krigsrisker, men motsatsen förefaller mer trolig. Att komma i krig också med Nato vid en framstöt mot Sverige höjde sannolikt tröskeln för Sovjetunionens del. Och samtidigt insåg man säkert i Kreml att press på Finland kunde leda till att Sverige också öppet gick med i Nato, vilket knappast var i Sovjetunionens intresse.
”Du har rätt att mörka”, säger Ingvar Carlsson i boken. Tystnaden från tidigare ansvariga politiker kan bara tolkas så att Holmström i allt väsentligt hittat rätt. Om någon också öppet bekräftade detta så skulle dagens svenska beröringsskräck för Nato bli svårare att vidmakthålla. Vi har faktiskt nästan varit medlemmar sedan alliansen bildades.