Ghada Doha sitter med händerna i kors över handväskan i knät. Hon ser mig rakt i ögonen.
– Jag känner en sorg över att jag lämnade mina föräldrar, säger hon och hennes ögon fylls av tårar.
– Min pappa ligger nu på en intensivvårdsavdelning. Jag ville ta med honom, men jag hade inte råd, jag själv fick låna pengar för att ha råd att komma hit. Jag har inte sett honom sedan jag lämnade Syrien. Han är jättedålig.
Vi träffas i de lokaler hon kommer till varje dag för att lära sig svenska.
När Ghada och hennes man och tre barn kom hem till sin lägenhet i flyktinglägret Yarmouk i utkanten av Syriens huvudstad Damaskus en dag, möttes de av en tragisk syn.
– Lägenheten hade bombats, berättar hon. Det var hål i väggarna och den var helt förstörd.
Situationen blev ohållbar, berättar Ghada.
– De som gick ut riskerade att inte komma tillbaka.
Barn och ungdomar försvann. Spårlöst. Varje gång något av Ghadas barn gick utanför huset kom tankarna. Tänk om de inte kommer hem igen?
Familjen bestämde sig för att fly och bokade flygbiljetter till Egypten för att därifrån ta en båt till Europa.
– Jag var livrädd för att något skulle hända med barnen, säger hon. Jag var rädd för havet. Jag ville egentligen inte åka.
Familjen fick betala 3 200 dollar (nästan 28 000 kronor) för varje person som gick ombord på båten. För den yngsta dottern fick de betala halva summan.
– Jag tror det var runt 400 personer på båten, men jag vet inte, säger hon. Alla satt på varandra i stort sätt.
Ghada hade med sig dadlar som hon delade ut till barnen. Maten på båten var oätlig och det lilla vatten de fick var smutsigt, berättar hon.
– Vi fick en jätteliten portion ris, säger hon och kupar händerna framför sig. Den skulle räcka till sex personer. Vi mådde inte alls bra, vi var rädda och trodde att vi skulle dö.
Efter tolv dagar nådde resan sitt slut. Det första Ghada och hennes familj fick av italienarna var en flaska rent vatten. När hon gick av båten såg hon att båtförarna hade massor av mat kvar på båten.
Flera andra familjer fick lämna fingeravtryck när de kommit till Italien, men inte Ghada och hennes familj. De hade hoppats att de skulle slippa det, eftersom de ville ta sig vidare till Sverige.
– Vi togs till ett boende, men efter tre dagar kom en man och sa att vi kunde gå, säger hon.
Sedan åkte de tåg hela vägen till Sverige.
– Ingen stoppade oss vid gränserna, berättar hon. Ryktet sa att Sverige var ett bra land som behandlar flyktingar bra.
Hon ler och ser upp i taket. Hon är tyst en stund.
– När jag kom hit kände jag lycka.
Ett par dagar efter vårt möte får Ghada veta att hennes pappa har gått bort.