Vi tjänade på slaveriet
Om Harrison gett en orimligt stor vikt åt slaveriets inhemska rötter i Afrika eller åt det faktum att slavar i stort antal såldes också till arabvärlden - utan europeisk medverkan - kan antagligen diskuteras länge än. Men några av de fakta som Harrisons kritiker tar fram har betydelse ur ett helt annat perspektiv. De påverkar - eller borde påverka - den svenska självbilden, för att inte säga bilden av den svenska förträffligheten.
Jan Lönn, verksam i Centrum mot rasism, beskrev i DN i tisdags hur Sverige hade en roll i slavhandeln som sannolikt ytterst få svenskar känner till. Samma omständigheter har för övrigt nyligen påpekats av integrationsminister Nyamko Sabuni i den liberala tidskriften Nu.
Sverige bedrev alltså på 1600-talet aktiv slavhandel från en bas i det nuvarande Ghana. Men det är långt ifrån slut med detta. Den svenska järnhanteringen hade en väsentlig roll också i slavekonomin.
Svenskt specialtillverkat stångjärn såldes till Storbritannien och byttes i sin tur mot slavar i de brittiska hamnstäderna. Järnet i de fotbojor och halsjärn som behövdes för att hålla slavarna fängslade var mycket ofta svenskt. Den svenska kolonin i Västindien, S:t Barthélemy, fick trots sin litenhet en viktig roll som handelsplats för slavar - legalt lika väl som illegalt.
Särskilt viktig blev denna roll sedan Storbritannien 1807 förbjudit slaveriet. På svenskt territorium kunde handeln fortsätta och Lönn refererar besk kritik i Underhuset av hur Sverige underminerade de brittiska ansträngningarna att få slut på slavhandeln. I Sverige förbjöds slaveriet först 40 år senare, när S:t Barthélemys ekonomiska betydelse hade minskat.
Helt oavsett vad som i övrigt är rätt och fel i debatten mellan Harrison och hans kritiker så är detta fakta som borde vara mer allmänt kända. Dagens svenskar har inget ansvar för det som skedde, men vi har alla ett ansvar för att en förljugen bild av Sverige som landet som alltid handlat moraliskt riktigt kan korrigeras. Kunskap om historien är när allt kommer omkring det enda någorlunda verkningsfulla medlet för att förebygga en upprepning av det som inte får upprepas. Till historien hör då också att slaveriet på sina håll levt kvar in i vår tid - i Mauretanien avskaffades det så sent som i år - och att det tagit sig nya uttryck.
Ett sådant är givetvis det sexslaveri och den regelrätta handel med sexslavar som ännu inte visar några tecken att avta. Ett annat är det slaveri som fanns i de nazistiska koncentrations- och förintelselägren och i den sovjetiska Gulagarkipelagen och som i vår tid finns till exempel i det kinesiska tvångsarbetslägersystem som går under namnet Lao Gai.
Men till historien hör inte bara detta utan också den kamp mot slaveriet som ett antal enskilda djupt engagerade människor till sist förde till seger i Storbritannien och senare i det ena landet efter det andra, med slaveriets avskaffande i USA som kulmen. Historien innehåller inte bara sådant som vi bör beklaga eller skämmas för utan också sådant som kan inspirera till kamp mot orättvisor i dag.
Förmodligen har ingen aktivt försökt försvara slaveriet som institution sedan sydstaternas nederlag i det amerikanska inbördeskriget. Men fram till dess förekom sådant verkligen. Ofta kunde det heta att slavarna egentligen kunde ha det bättre ställt än vad de skulle kunna ha i frihet. Och det fanns givetvis enstaka sådana exempel - ett känt sådant är Phyllis Wheatley som föddes i Väst-afrika, blev slav i Boston, fick lära sig latin och grekiska, skrev dikter och kom att behandlas som en celebritet. Kanske var hon rent av lycklig som slav?
Men vart för ett sådant resonemang? Kan spekulationer om "god behandling" eller till och med "lycka" väga upp förlust av grundläggande friheter? Så har en del tänkare velat få oss att tro - men med andra exempel som utgångspunkt. Därför har debatten om slaveriet fler dimensioner än den rent historiska.
Så jobbar vi med nyheter