Mitt sommarhem saknar elanslutning, men på taket sitter en 40 watts solpanel. Så länge den strålande stjärnan känner sig någorlunda sällskaplig – och inte envisas med att i flera dagar gömma sig bakom en vägg av moln – räcker panelen hyfsat långt. Jag kan ladda min telefon och dator, och jag kan läsa så länge jag har lust om kvällarna.
Men eftersom det är sommar behöver jag ju heller inte någon inomhusvärme. Vidare drivs såväl spisen och kylskåpet som grillen av gas. Bastun eldas med mödosamt handklyven ved.
Tyvärr förmår alltså den förnyelsebara källan inte täcka hela mitt energibehov.
Min stuga kan sägas vara en miniatyrmodell över situationen i dagens europeiska nationalstater. Låt oss ta Tyskland som exempel.
I Tyskland har man beslutat att kärnkraften ska vara avskaffad till 2022. Men när reaktorer stegvis tas ur bruk ökar även beroendet av fossila bränslen. Det eldas med kol och investeras i gasledningar från Ryssland. De förnyelsebara källorna kan inte heller här svara mot behovet.
Att 36 procent av den gas som brukas i Tyskland är rysk har fått stor uppmärksamhet i ljuset av den pågående Ukraina-krisen.
För Kreml är stängda gaskranar ett maktmedel. Beroendet av rysk gas gör det därmed svårt för Europa att svara med kännbara sanktioner när Putin skenar i väg i annekteringshybris. Det är givet att nyttjandet av sådan energi som medför stora politiska risker måste minskas. Frågan är bara vart Europa i stället ska vända sig.
I USA har den metod för att borra efter skiffergas som kallas fracking fått stort genomslag, och landet hoppas nu kunna öka sin gasexport över tid. I gårdagens DN rapporterades Obama ha sagt följande i samband med sitt Bryssel-besök: ”Så snart vi har ett handelsavtal på plats kommer det att vara mycket lättare att utfärda exportlicenser för flytande gas till Europa.”
Skulle den amerikanska frackingen således kunna bli svaret på Europas energiproblem?
Man bör i detta sammanhang minnas att frackingen – av olika miljöorganisationer – har kritiserats på flertalet punkter. Vattnet som används i utvinningsprocessen innehåller mängder av kemikalier. Vid själva borrningen finns dessutom olösta problem med läckage av metangas – en högst potent växthusgas. Slutligen finns en oro för att investeringar i förnyelsebar energi ska läggas på is, till förmån för skiffergasen.
Även om kärnkraften har uppenbara nackdelar i såväl uranbrytning som slutförvaring är det alltså svårt att – i väntan på att den förnyelsebara energiproduktionen ska vidareutvecklas – se några andra gångbara alternativ.
Samtidigt kan man undra varför inte alla hustak – likt det på min sommarstuga – redan i dag har solpaneler på taket. Det skulle inte räcka hela vägen, men det skulle i alla fall bidra till ett lite renare energisamvete.