Hon är 35 år och han fyllde 32 år i går. De har nyligen gift sig. Det gjorde de omgående när de fick veta att hennes bröstcancer är obotlig.
- Vi ansökte om hindersprövning och fick veta att vi måste vänta på papperna i tre veckor. Men det ville vi inte utan skyndade på det hela, säger Kajsa och Daniel nickar i samförstånd.
Förutom att gifta sig skramlade de ihop till ett fallskärmhopp till henne. Daniel hade fått ett i födelsedagspresent och dagen innan bröllopet hoppade de tillsammans. Kort efter återfallsbeskedet satte de sig också ner och planerade för Kajsas begravning. Det var något konkret att avleda tankarna med.
- Det var ganska mycket att tanka på och jag vill inte lämna över allt på Daniel. Det blir svårt för honom efteråt ändå, det är ju han som blir kvar, säger Kajsa Wennman.
- Jag vet inte ens om jag skulle klara det ensam, säger han.
År 2008 upptäckte Kajsa Wennman själv en knöl i bröstet och fick tid på vårdcentralen för undersökning. Där fick hon remiss till mammografin. Hon var 33 år, bosatt i Sundsvall och för ung för att erbjudas den mammografiundersökningen som kvinnor över en viss ålder kallas till rutinmässigt. Åldersgränsen varierar i olika landsting men 40 år är vanligt.
- Det gick så fort allting och jag hade nog skygglappar på, tror att det var värst för min mamma och pappa och systrar den gången, säger Kajsa Wennman.
Det blev operation som första åtgärd, därefter fick hon cellgifter, strålning och hormonbehandling. En lång och besvärlig behandling men den ledde till att tumörerna försvann. Hon fick beskedet att cancercellerna var borta.
- För mig blev cancern en väckarklocka. Jag bröt upp och flyttade hem till Uppsala där jag har hela min släkt, säger hon som trots att sjukdomen ofta orsakas av ärftliga faktorer, inte har någon kvinna i sin släkt som drabbats av bröstcancer.
Efter flytten till Uppsala samma år fick Kajsa jobb som läkarsekreterare på hematologen på Akademiska sjukhuset och där stortrivs hon. Kort därefter träffade hon Daniel och de blev förälskade. De var mitt i livet och började planera en framtid tillsammans.
Men inom henne gnagde en känsla av oro. Magkänslan sa att något inte var som det skulle men till en början fanns inget konkret tecken. Hon fick rådet att gå till kurator för att prata om sin oro, samtidigt som regelbundna provtagningar visade att hon var frisk. Det lugnade för stunden men oron fanns kvar i bakhuvudet. Det skulle visa sig att Kajsas oro var befogad. Under våren 2011 fick hon smärtor i bröstbenet som inte gav med sig. Till slut blev de så påtagliga att hon tog kontakt med onkologavdelningen. 1 juli visade röntgenbilderna att hon har metastaser som är cirka 4 centimeter stora i lungorna samt att de spridit sig till bröstbenet, som liksom äts upp inifrån.
Beskedet kom som en chock och hela sommaren befann de sig i det tillståndet. Samtidigt gick Kajsa på strålbehandling 16 vardagar i följd. Nu har de tagit till sig fakta men känslomässigt är de körda i botten.
- Vi krigar på så gott vi kan i vardagen, men det är en ojämn kamp vi hamnat i och det funkar inte till hundra procent, om man säger så, berättar Daniel Wennman.
Vi sitter i deras vardagsrum i den ganska nya lägenheten. De har dukat upp bullar på soffbordet. Katten Tajzon som är en ny familjemedlem leker intill Kajsa och försöker göra sig platt på golvet. Plötsligt har han försvunnit in under soffan. Väggarna skiner rena, de är nytapetserade.
- Men socklarna har vi inte gjort något åt. Det får bli när det blir, renovering har inte högsta prioritet, när tiden är begränsad gäller det att göra rätt saker, säger Daniel Wennman och vänder sig mot Kajsa som möter hans blick.
De har bestämt sig för att vara helt öppna om sjukdomen och inte hymla om något. De har berättat allt för familj, vänner och arbetskamrater, de svarar på frågor och undviker inga samtalsämnen, de pratar om att Kajsa ska dö.
- Kanske kan det missuppfattas som rått ibland om vi skämtar. Men vi måste inse verkligheten och kan inte gå och bara vara ledsna hela dagarna, det snurrar jädrigt mycket tankar hela tiden, säger Daniel Wennman.
Han kör budbil och jobbar heltid. Och på lördagarna spelar han innebandy.
- Att arbeta eller snacka med grabbarna i bastun är ett slags terapi för mig. Det ger energi och hindrar mig från att gå ner mig alldeles. Men samtidigt vill jag vara hemma med Kajsa så mycket som möjligt, säger Daniel.
Det gör sitt bästa för att leva ett så vanligt liv som det går och de vill inte bli bemötta med en tycka-synd-om-attityd.
Kajsa Wennman har varit sjukskriven sedan i juli. Den behandling hon nu får är palliativ, det vill säga den är symtomlindrande mot smärtan och förhoppningsvis kan den hindra ytterligare spridning av cancercellerna. Som första åtgärd får hon hormonell behandling, fungerar inte den kommer hon att få cellgifter. Men hon hoppas slippa, det kan försämra livskvaliteten avsevärt. Den strålning som hon fick efter återfallsbeskedet gjorde att matstrupen kändes som ett öppet sår.
- Efter allt som hänt har vi blivit bra mycket tajtare och småbråkar inte längre. Visst kan vi också bli irriterade på varandra men vi vill hinna med så mycket annat tillsammans, säger Daniel.
- Ja, vi har verkligen lärt oss att uppskatta varandra, säger Kajsa.
De drömmer om att kunna sätta lite guldkant på tillvaron, helst av allt skulle de vilja göra en resa tillsammans, ligga på en strand i solen, gärna på Jamaica men i dagsläget har de inte råd. Eftersom hon är sjukskriven får de vända på slantarna.
- Jag skulle gärna vilja rida islandshäst eller gå på bröstcancergalan i Norrköping. Men biljetterna är för dyra, säger Kajsa.
Just nu prövar hon att arbeta på 25 procent. Hon är envis men och vill ha något vettigt att göra på dagarna men vet inte om hon kommer att klara det. Hon saknar normala rutiner och sina arbetskamrater och den bekräftelse man får av att göra ett bra jobb.
- Min chef är himla tillmötesgående och låter mig gå till jobbet de dagar jag är pigg. Min handläggare på Försäkringskassan är också jättebra. I dag har jag jobbat några timmar, därför kommer jag att vara sjukligt trött ikväll. Jag vilar mycket.
Hur känner du dig i kroppen?
- Som en 70-åring, och det är svårt att för mig att acceptera när hjärnan vill så mycket mer. Utanpå syns ju inget så folk kan nog tro att jag är friskare än vad jag är, säger hon som medicinerar med morfin mot den ständiga smärtan i bröstet.
Hon gör sällan planer utan tar en dag i sänder för att slippa bli besviken. Nyligen har hon kommit hem från en helg i Bonäs utanför Mora, där hon varit på en träff som arrangeras av BRO (Bröstcancerföreningarnas riksorganisation) för kvinnor under 45 år och som är drabbade av metastaserad bröstcancer. Hon är också med i Unga kvinnor som är en undergrupp inom Uppsala läns bröstcancerförening (se faktarutan). Där har hon lärt känna en annan kvinna som också har fått återfall och med henne kan hon prata om de allra svåraste känslorna.
De har också deltagit i en anhörigträff för personer med sjukdomar i familjen.
- Många började tycka synd om oss och det gav inte oss så mycket utbyte. Deras erfarenheter var för annorlunda. Jag är med i en anhöriggrupp för dem som lever med en cancersjuk person. Det ger mer eftersom vi sitter i samma båt, säger Daniel.
Medan andra människor ger dem tillfälle att lufta sina känslor och utbyta erfarenheter, är de ändå varandras allra största stöd i den svåra situationen. Att de är samspelta märks tydligt när de pratar, intrycket är att de är överens om det mesta och de ger aldrig varandra några rättande repliker.
Bådas familjer bor i Uppsala och stöttar dem utan att vara påstridiga. Både Kajsa och Daniel har haft kuratorskontakter, men tycker inte att det gett så mycket.
- Då har man ju ha en inbokad tid fast just den tiden kanske man känner sig rätt normal. Det är ju just när man blir ledsen som man behöver stöd, det är då man behöver en axel att luta sig mot. Jag kan få rätt mycket dödsångest ibland, säger Kajsa och tillägger lite tystare: Jag vill ju leva, inte dö.
Beskedet hon har fått av läkarna är hon kan ha fem, tio år kvar i livet, men det tycker hon är för oprecist.
- Det hade varit bättre om jag visste hur lång tid jag har på mig. Jag tänker mig fem år, men samtidigt är jag ju sjuk och vet inte hur pigg jag är nästa sommar.