"Vi har fått en virusaura runt vår kropp. Som en egen bubbla där vi inte släpper in folk", säger Ylva Söderfeldt, idé och lärdomsforskare.
– Med viss tvekan kommer vi att ta varandra i handen och vi kommer inte att vara nära varandra på samma sätt som innan pandemin, säger Ylva Söderfeldt, föreståndare för Centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap, Uppsala universitet.
Hon anser också att vi kommer att röra på oss på ett nytt sätt och ta ansvar för vad våra kroppar kan ställa till med för andra människor.
– Min lilla son sa att han inte bara höll avstånd när han mötte en gammal tant utan att han höll andan också. Vi vet vad vår utandningsluft kan ställa till med. Till och minsta barn tar ett moraliskt ansvar för det, säger hon.
Kroppens räckvidd har utökats och vi upplever tydligare att våra kroppen kan vara dödliga för andra människor. En sån dödsfälla glömmer ingen bara för att pandemin är över.
– Vi har fått en virusaura runt vår kropp. Som en egen bubbla där vi inte släpper in folk, säger Ylva Söderfeldt.
Zeinab Abuzeid och Eren Kaya är kolleger på Utbildning och jobbcenter i Gottsunda. "Nu har man det så inprintat i sig att inte kramas att det nog kommer att hålla i sig i ett tag även efter pandemin. Om jag kommer ta mer i hand beror på situationen", säger hon. "Nära vänner och släkt kommer man ju att krama mer när pandemin är över. Och ta i hand, det hade jag nästan glömt bort att vi gjorde förut", säger han.
Aurans storlek är oklar. Men den är större än vårt tidigare behov av personlig zon.
– Fast så stor som två meter kan den inte fortsätta vara. Det är inte samhället byggt för. Vi passerar människor på närmare håll, restaurangbord står närmre liksom sittplatserna i en tentasal.
Just att hälsa genom handslag är ett fenomen som Ylva intresserat sig extra för.
– För inte länge sedan hade vi i väst en het debatt om vilka konsekvenser det kunde få för samhället om folk inte hälsade genom att ta i hand. Då ansåg politiker att muslimer måste ta i hand. Nu skulle ingen komma på den tanken. Att inte ta i hand är självklart. Handslaget har hamnat mellan två konkurrerande ideologier och då får de medicinska argumenten enorm dominans, säger hon.
Så har det varit länge, enligt Ylva Söderfeldt, de medicinska argumenten har större makt än det mesta. Ta till exempel de radikala åtgärder som införts för att ställa in nästan alla flyg på grund av coronasmittan. Den effekten har inte argumenten för klimathotet varit i närheten av.
Amanda Benhura och hennes 9-åriga dotter Kelsey Benhura kramas gärna.
"Det kommer att ta ett tag innan man kramas lika mycket med andra som innan pandemin. Allt som hänt har präglat oss och även en oro att pandemin ska komma tillbaka."
Samma sak med debatten om burka som lett till att plagget anses så farlig att det blivit förbjudet i flera europeiska länder. De argumenten är som bortblåsta när det handlar om ansiktsmaskerna mot covid-19. Då är det inte skadligt alls att inte se människors ansiktsuttryck.
Men makt utmanar.
– Att det finns folk som inte vill vaccinera sig är inte konstigt. Antivaxx-rörelsen kan förstås som en protest mot att den medicinska kulturen är så dominerade, säger Ylva Söderfeldt.
Kommer vi att våga nysa offentligt igen efter pandemin?
– Från att ha varit ett tecken på dålig uppfostran innan pandemin, kommer det att ses som omoraliskt att nysa rätt ut efter corona. Nysningar kommer vi nog helst att avstå ifrån.
Leticia Pizzul och Harald Cederlund är före detta kolleger och vänner. "Jag kommer absolut att kramas mer efter pandemin än jag gör nu," säger hon. "Det blir nog lite mera kramar än nu och även fler handslag. Fortfarande kan jag glömma bort att inte ta i hand", säger han.
Så nog kommer det att ske förändringar med hur vi rör oss, hur vi närmar oss andra människor och hur vi uppfattar vår kropp efter pandemin. Den förändringen är inte konstig; även om kroppar lätt uppfattas som något naturligt och som hänger ihop med biologin.
– Vi som forskar inom området anser att våra kroppar är kulturella. Det handlar inte enbart om biologi, säger Ylva Söderfeldt.
En viktigt förändring, berättar hon, skedde efter spanska sjukan år 1918 då sjuksköterskornas yrke professionaliserades för att det stod klart hur viktiga de var för en fungerande vård. Och hur viktiga vårdpersonalens insatser är kan väl inte ha undgått någon under nuvarande pandemi.
Anna Carlqvist, 29 år, läkare och student: "Jag kommer att kramas mer, men det tar nog ett tag innan vi återgår till det som var det normala innan pandemin. Kanske kommer vi sitta lite längre ifrån varandra utan att vi tänker på det." Tegan Levendal, 31 år, forskare: "Efter pandemin kommer jag vilja prata med okända, krama folk och komma dem närmre än vad man får göra nu. "