Attacken mot von Arnold Antoni var uppenbart politiskt motiverad. Hur det förhåller sig med attacken mot Federley vet ingen ännu helt säkert, men mycket talar naturligtvis för att det rör sig om ett planerat hatbrott. Federley är homosexuell och utredningen av överfallet har övertagits av Säpo som har ansvar för denna typ av brott.
Morden på Olof Palme och Anna Lindh kan knappast kopplas ihop med dagens situation. Men det är ändå lätt att få intrycket att inslaget av våld i svensk politik har ökat de senaste åren. Federley har själv attackerats och misshandlats vid två tidigare tillfällen. Självutnämnda ”antifascister” utsätter ofta kända och mindre kända Sverigedemokrater för hot och trakasserier.
Varför? Det är nog meningslöst att leta efter en generell förklaring. Ibland ser man tanken framföras att det samförstånd i vissa grundläggande frågor som demokratin uppmuntrar i sig är provocerande för människor med dragning till extrema åsikter som aldrig lär kunna vinna majoritet i fria val. En del kan inte acceptera att den som har andra åsikter också har rätt att yttra sig, andra vill ha en fiende, vilken som helst, att attackera. En del kan dras till våld som en sorts identitetsmarkör, men åt vilket håll våldet riktas är ofta sekundärt. Men samtidigt inser vi att ensamma våldsverkare inte passar in i några övergripande teorier om samhället.
Ibland är det extremister som attackerar andra extremister. Men det demokratiska rättssamhället ska ge alla medborgare det skydd som är nödvändigt, oavsett deras åsikter. Förståelsen för att utsatta personer kan behöva skydd är dock inte alltid så stor. När Fredrick Federley fick lov att åka taxi av säkerhetsskäl gjorde en kvällstidning skandalrubriker på hans höga resekostnader.
Men som medborgare kan vi alla visa vad vi tyc-ker. Genom att delta i valet visar vi vilka spelregler som vi anser ska gälla och att de som åtar sig demokratiska förtroendeuppdrag har rätt till skydd mot våld, hat och hetspropaganda.