På väg till en restaurang i Uppsala där den ryske gästforskaren skulle möta en underrättelseofficer från ryska ambassaden slog Säkerhetspolisen till. Då i februari 2006 hade Säpo spanat på deras möten i över ett år. Gästforskaren satt sedan häktad i sju veckor misstänkt för spioneri och grovt företagsspioneri.
Men trots att åklagaren Tomas Lindstrand på Åklagarkammaren för säkerhetsmål konstaterade att forskaren ”anskaffat och överlämnat en ansenlig mängd information om SLU:s forskning samt uppgifter om personliga förhållanden rörande vissa av de forskare som arbetar eller har arbetat på SLU till en företrädare för ryska ambassaden”, och att han erbjudits betalning för tjänsterna, så släpptes han. Brott mot rikets säkerhet gick inte att stärka.
Vid ett seminarium med titeln "Svensk forskning - värd att spionera på?" som SLU anordnade efter att utredning mot forskaren lades ned så släpptes fler detaljer om vilken typ av uppgifter gästforskaren samlat och överlämnat. Det visade sig, berättade dåvarande rektor Ann-Christin Bylund, att forskaren uppmanats att lämna uppgifter om sina forskarkollegers ögon- och hudfärg, hobbyer, kunnighet i språk, internationella kontakter, med mera. Exempel på uppgifter som han lämnade var:
"Spelar gitarr i en rockgrupp",
"Är inte likgiltig för kvinnor",
"Är inte alltid glad",
"Gillar katter",
"Älskar att umgås i bullriga miljöer och att dricka."
– Det finns ett obehag runt detta. Det är som en katalog över vad som pågår vid gästforskarens institution, särskilt med intresse för industriell tillämpning, sade Ann-Christin Bylund vid seminariet.
Berättelsen om gripandet finns i en lång artikel i nyhetsmagasinet Fokus från 2009 där universitetsvärlden pekas ut som spionernas nya mål. Samtidigt lyfter artikeln fram de juridiska svårigheterna när det gäller underrättelseverksamhet mot annat än Försvarsmakten, som i SLU-fallet. Utanför Försvaret finns en annan syn på vad som kan vara till skada för Sverige, hävdade bedömare i artikeln. Frågan är vad som hänt sedan dess, och vad historien om den ryske virusforskaren betytt för SLU.
– Den affären blev nog ett uppvaknande för hela universitetsvärlden, inte bara SLU, att även universiteten var en måltavla för främmande makters intresse. Detta har förstås påverkat vårt säkerhetsarbete och bland annat lett till att vi har regelbundna kontakter med Säpo, säger Mikael Jansson, mångårig pressansvarig på SLU, även under spionavslöjandet.
Hur bedömer SLU risken för att utländska intressen på olika sätt försöker utnyttja er verksamhet i dag?
– Riskbedömningarna får Säpo göra, men vi har kontinuerliga kontakter med dem. Riskbedömningar kring främmande makts informationsinhämtning är inte något som vi ensamt kan göra. Det kräver samarbete mellan flera olika myndigheter.
Hur tänker ni kring frågor om öppenhet, internationalisering och säkerhetsrisker?
– Det finns alltid ett dilemma med att å ena sidan bedriva forskning, som till sin natur bör vara så öppen som möjligt, och att å andra sidan inte släppa ifrån sig skyddsvärd information, till exempel i samband med patent. Till syvende och sist handlar det om att använda sunt förnuft.
Överväger ni att liksom Uppsala universitet bjuda in Säpo till information med ledning och chefer?
– Det är tänkbart att vi gör något liknande.
niklas.skeri@unt.se