Två magnetkamerabilder som visar tvärsnitt av hjärnan i höjd med överkanten av öronen. Den till vänster är från en frisk person, den till höger från kvinnan med covid-19. De ljusa fläckarna är områden i hennes hjärna som angripits av nekrotiserande encefalopati, svullnat upp och ansamlat vätska, ödem.
Så var det för barnen till den 55-åriga kvinna, som var nära att dö efter att covid-19 attackerat hennes hjärna, när en läkare i telefon från intensivvårdsavdelningen vid Akademiska sjukhuset berättade att deras mamma tittat upp och besvarat uppmaningen att trycka hennes hand.
– Jag behövde fråga om för att vara säker på att jag hört rätt. Äntligen ett besked som väckte hopp. Vi syskon grät många gånger under den här tiden, men då var det av ren glädje, säger sonen Kasper.
Varje kväll sedan flera veckor hade syskonen ringt till intensiven där deras mamma låg i koma.
– En sjuksyrra brukade hålla telefonen nära mammas huvud så att vi kunde tala om hur mycket vi älskar henne och spela musik hon tycker om. Jag vet inte om hon uppfattade något, men det sägs ju att hörseln är det sista sinnet som lämnar kroppen, säger Kasper.
Ett annat hoppingivande besked var att nya magnetkamerabilder visade att angreppet i mammans hjärna var på tillbakagång. Just magnetkamerabilder hade några veckor tidigare fått Kasper att förstå hur sjuk mamman var.
– Min syster, bror och jag hade åkt till Uppsala för att prata med en läkare. Läkaren lade två magnetkamerabilder bredvid varandra, en på mammas hjärna och en på en frisk hjärna. Man behövde inte vara expert för fatta att det var allvarligt, så stora var skillnaderna, säger Kasper.
När syskonen till sist vågade ställa frågan om mamman skulle överleva svarade läkaren att han förstås hoppades det, men inte visste. Så få fall fanns rapporterade om att covid-19 angripit hjärnan att det inte gick att dra några säkra slutsatser av dem.
Kasper beskriver de senaste månaderna som en känslomässig berg- och dalbana.
– Först fick pappa och mormor covid-19 och lades in på sjukhus och sedan blev mamma jättesvårt sjuk. Om det funnits ett SM i otroliga covid-19-historier tror jag min familj hamnat på prispallen, säger Kasper.
Sedan några veckor befinner sig hans mamma på en rehabiliteringsavdelning på hemorten.
– Det går sakta framåt. Hon behöver inte längre sondmatas, pratar lite, borstar tänderna själv och kan gå några steg. En gång har vi fått besöka henne. Hon lyste upp när hon fick se oss, säger Kasper.
Syskonen har bara gott att säga om vården vid Akademiska sjukhuset.
– Vilket jobb de gör, dessa fantastiska människor. Deras engagemang har varit helt otroligt. Det går inte att i ord ens försöka beskriva hur tacksamma vi är för att ha fått tillbaka vår mamma, säger han.
Fotnot: Namnet Kasper är fingerat. Familjen vill inte medverka med sina riktiga namn.