”Förstår du när vi kommer träffa små flickor?"
”Ska spruta ner dom små liven”
”Vi får åka runt på pedoturne!”
Så låter det i en chattkonversation mellan en flera gånger dömd nätpedofil från Uppsala och annan dömd barnaförövare. Männen lärde känna varandra på Salbergaanstalten utanför Sala där de båda avtjänade straff för sexbrott mot barn. När männen släpptes fria fortsatte de att hålla kontakten och göda varandras intressen. Chattkonversationen om "pedofilturnén" ägde rum bara några dagar efter att Uppsalabon släppts fri efter ett år på anstalten. Det framgår av en av de förundersökningar som UNT har tagit del av. När vi kontaktar Kriminalvården med uppgifterna blir de inte förvånande.
– Det här är ett problem som vi är väl medvetna om. Barnaförövarna har en väldig förmåga att hitta varandra. Vi kan inte låta dem sitta helt isolerade när de avtjänar sina straff, och vi kan inte följa dem runt hela tiden och hålla koll på vad de gör och säger, säger Jonas Lennestål, psykolog som arbetat på golvet på Salberga samt med att utveckla behandlingsprogram.
Förundersökningen som UNT tagit del av ledde till att Uppsalabon dömdes till fängelse igen 2014. Efter att ha avtjänat det straffet återföll mannen i samma sorts brottslighet ännu en gång. Totalt har mannen dömts till fängelse för internetrelaterade sexbrott mot barn tre gånger sedan 2012, senast i början av 2016.
Enligt den färskaste rapporten om återfallsstatistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, är återfallen lägst bland sexualbrottslingar – nio procent av de dömda begår nya brott inom ett år. Samtidigt konstaterar Brå att pedofiler har högre återfallsrisk än andra sexualbrottslingar.
– De som begår nya övergrepp har en fixerad pedofili och de behöver habilitering och ett livslångt stöd. Det här är någonting de aldrig blir fria från, säger Jonas Lennestål.
Enligt honom lägger dock Kriminalvården extra mycket kraft på att få just denna typ av brottslingar att genomgå behandlingsprogrammet Relation och samlevnadsprogrammet, Ros.
Ros är det enda behandlingsprogrammet som Kriminalvården har för sexualbrottslingar, samma program gäller alltså oavsett om den dömde förgripit sig på vuxna eller på barn. Programmet som kommer från Kanada infördes i Sverige år 2002 och har sedan dess utvärderats en gång. Resultatet av den utvärderingen visade att det inte går att säkerställa huruvida behandlingen faktiskt fungerar. Carina Rehnberg är sektionschef på Kriminalvården och ansvarig för utbildning i behandlingsprogrammen.
– Vi är väldigt ledsna över att det inte går att säkerställa effekterna, men det innebär inte att vi bara ska lägga ner och inte göra något alls. Det finns ändå vissa utredningar som visar att en del av innehållet har viss effekt, säger hon.
Carina Rehnberg påpekar att det är omöjligt att genomföra så pass stora studier att man kan dra säkra statistiska slutsatser, på grund av att det inte finns tillräckligt många personer att göra studier på. Men enligt henne följer Kriminalvården forskningsläget regelbundet. Just nu håller man på att arbeta fram en ny manual för dem som jobbar med behandling.
– Den beräknas vara helt klar till våren och i den har vi bland annat ändrat så att så kallade högriskklienter ska få längre och mer individanpassad behandling, säger hon.
Varför har man inte arbetat så tidigare, det låter ju som en självklarhet?
– Ja som lekman kan man nog tycka det, men vi har som sagt följt forskningen hela tiden. Behandlingsprogrammet har aldrig varit helt stängt utan behandlare har kunnat anpassa programmet efter person.
I övrigt riktar sig Ros bara till män. Något behandlingsprogram för sexualbrottsdömda kvinnor finns inte, trots att vetenskapen visar att kvinnor också är förövare om än inte i lika stor utsträckning.
– Det är kanske två eller tre kvinnor per år som döms till en påföljd inom Kriminalvården för sexualbrott och de har ofta en komplex problematik. Därför arbetar vi i stället med individuella psykologsamtal, säger Carina Rehnberg.