Andra tror att också detta spår, i likhet med till exempel PKK-spåret, ledde vilse och att Olof Palmes mördare måste sökas på helt annat håll. Till dem hör professorn i kriminologi Leif G W Persson.
Persson argumenterar kring en gärningsmannaprofil som pekar mot en helt annan typ av förövare. Hur hans resonemang står sig i jämförelse med dem som polisen hittills fört kan ingen utomstående säkert bedöma. Men en synpunkt från Leif G W Persson är värd att tas på allvar: Det vore rimligt om polisutredningen fick göra ett, kanske sista, försök att få större klarhet, och att ansvaret lades över på några personer som inte tidigare sysslat med fallet och inte vant vid sig vid att tänka i vissa bestämda banor.
Det finns en genre inom kriminalfilmen som kallas för ”cold case”. Intrigen bygger på att en specialenhet får nysta vidare i gamla fall som aldrig fått någon tillfredsställande lösning. I filmens och tv-seriernas värld hittar utredarna då ofta något oväntat och intressant. En dömd mördare kan gå fri, oväntade samband kan komma i dagen.
Men i verklighetens värld är det är mycket möjligt att inget väsentligt nytt skulle komma fram vid en förnyad genomgång av Palme-utredningens material. Antingen därför att den tidigare utredningen kommit sanningen så nära som det går under de förutsättningar som råder, eller för att viktiga vittnen inte längre kan höras och viktiga ledtrådar inte längre kan undersökas.
Man kan tryggt utgå från att de flesta omständigheter som utredningen uppges ha förbisett saknar all relevans. Alla påståenden kan inte vara vara sanna samtidigt. Men vi vet också att det hänt i andra utredningar att viktig information legat obearbetad. Något kan, åtminstone teoretiskt, komma fram. Detta något kan ge en ny bild av mordet – eller också stärka uppfattningen att Christer Pettersson faktiskt vad skyldig.
Oavsett vilket så borde nya utredare gå igenom materialet en gång till.