Håller vi i Sverige på att skapa ett absolut jämlikt samhälle där alla är exakt lika ... obildade?
Vi har i några månader ältat PISA och krisen i grundskolan, men nu läggs sten på bördan. Förra veckan kom beskedet att Sverige utesluts ur nätverket för kvalitetssäkring av högre utbildning i Europa. I dagarna släppte magasinet The Times Higher Education sin årliga rankning av universitet och högskolor, som visar att såväl Uppsala universitet som Lunds universitet halkar ur topp 100. Av de svenska universiteten återstår endast Karolinska Institutet, på en plats i spannet 51 till 60.
Dystopikern inom oss ser en illavarslande trend. Hen ser ett avskaffande av tråkiga prestationskrav och ett nedprioriterande av mödosamma ansträngningar, till förmån för bekvämlighet och likvärdighet.
Men stämmer den bilden? Vi tar det steg för steg.
Visst har det funnits – och finns till viss del fortfarande – en lite oroväckande tendens till att inte erkänna individuella skillnader i det svenska skolsystemet. Det syns bland annat i sena betyg i grundskolan, avskaffade OBS-klasser, att ingen tvingas gå om en klass, samt att det är fullt möjligt att gå ut gymnasiet utan godkända betyg.
Naturligtvis behövs tydliga och mätbara kunskapsmål. Det handlar inte om att ”vaska fram guldkornen”, det handlar om att kunna ge människor rätt förutsättningar och hjälpmedel för att utvecklas och kunna tillgodogöra sig nödvändig kunskap för att klara sig i samhället.
Delar av det här har redan åtgärdats, men en hel del arbete återstår.
Även på universitetsnivå går det att hitta faktorer som kan motverka att rimliga krav ställs. Att storleken på den statliga ersättningen till de enskilda universiteten delvis bestäms av hur många elever som uppnår godkänt betyg, ger incitament för att sänka ribban.
Men att allt ovanstående skulle hänga samman med tappet på The Times Higher Educations rankning är knappast sannolikt.
Rankningen i fråga fokuserar på anseende och rykte, samt utgår från en enkät bland 10 000 seniora forskare världen över. Det är långt i från endast svenska universitet som tappar på årets lista, utan scenariot är det samma för flera andra europeiska länder.
Upp seglar i stället allt fler asiatiska universitet. Men som Anders Malmberg, prorektor vid Uppsala universitet, konstaterade i fredagens UNT: ”Bara för att andra universitet blir bättre, blir inte vi sämre.”. Konkurrensen har alltså skärpts, och det kan inte ses som någonting dåligt. Det gynnar studenterna, forskningen och ger universiteten orsak att vara på tårna.
Man ska även komma ihåg att Sverige är ett av de länder i världen där det satsas allra mest på forskning och utveckling. År 2009 rörde det sig om cirka 110 miljarder kronor, motsvarande 3,4 procent av BNP.