- Man vet inte hur man tänker förrän man skriver ned det. Att skriva om sitt liv ger perspektiv och reder ut ostrukturerade tankar. Det säger författaren och kulturjournalisten Maria Küchen, som är en av flera som leder skrivarkurser på det här temat. Hennes kurs "Att skriva sin själ" handlar om att våga ta steget och blotta sina innersta tankar, antingen om händelser i det förflutna eller i nuet. Hon har märkt att många upplevt det som förlösande att skriva inifrån sig själv.
- Förhoppningsvis sås ett frö som kanske kan gro till något större. Antingen ger det större självperspektiv eller så leder det till ett skrivande som kan vara intressant för andra också.
De allra flesta som skriver om livet på det här sättet är kvinnor. Varför är det så?
- Av tradition. Jag tror att män fortfarande uppfostras till att inte prata om sina känslor på det här sättet. Men jag tycker också att det skett en förändring i mäns förhållningssätt, särskilt bland unga män under 30. Det märks överallt, inte minst på alla pappabloggar, säger Maria Küchen.
Men är det skillnad på att blogga och skriva dagbok för hand?
Båda kan fylla samma funktion, men dagboken är mer personlig, menar Maria Küchen.
- I den privata dagboken kan man vara mer öppen. Bloggen har begränsningar.
I dagboksform är tanken att ingen annan ska läsa det man skriver. Det man skriver fungerar som ett slags ventil av saker man vill få ur sig för stunden. En slags egenterapi. Där kan man behålla de mest privata tankarna för sig själv och där kan man vara sig själv. På riktigt.
- Man har också glädje av det man skrivit över tid. Man kan gå tillbaka till det man skrivit för tio år sedan och se att det hänt en massa saker under tiden. Det kan vara ett sätt att få syn på sig själv och förstå mer av sig själv, säger Maria Küchen. Bloggar kan vem som helst läsa, vilket också är en del av syftet med att lägga ut sina tankar på nätet. Fler ska få chans att veta vem man är.
I bloggar är det egenterapeutiska syftet inte heller lika glasklart. För bloggare är det svårare att vara helt öppen med händelser som involverar fler personer än dem själva.
- Men bloggar som bara går ut på att skriva "jag tycker" och "jag känner" riskerar att bli meningslösa för andra. De fyller visserligen en funktion för en själv men blir mer ett sätt att söka bekräftelse på, tycker Maria Küchen.
Bloggare som däremot vågar skriva om självupplevda saker och i efterhand upptäcka att det var intressant för andra, väcker större empati. Andra personer kan träda in i bloggarens värld och få veta hur livet kan vara för någon annan. Människor som vågar dela med sig av sina erfarenheter ger i bästa fall djupare insikter om livet.
I USA har ett annat koncept än dagboksbloggar blivit populärt. Det handlar om vanliga människor som läser upp sina dagboksanteckningar för publik, texter som är skrivna i åldern 6-21 år. Den som skrivit texten måste också vara den som läser upp och man får inte förändra texten. Här i Sverige har idén också fått fäste. Humorklubben med namnet Skambyrån består av vuxna människor som läser högt ur sina dagböcker som en gång var hemliga men som nu i efterhand lockar till skratt. Det är tonårsångest, pretentiös livsåskådning, kärlekstrubbel och livsfrågor i en salig blandning. Om man själv vill bidra med sina dagboksalster är det fritt fram att höra av sig. Och på Facebook finns det förstås en egen vänklubb för alla Skambyrå-fans som håller koll på alla framträdanden i Sverige.
Dagböcker skrivna av kvinnor i tonåren är något som intresserar Ropa, ett ickekommersiellt konstnärsdrivet projektrum för samtidskonst i Stockholm. Ropa arbetar med att lyfta fram kvinnliga förebilder som en protest mot en ojämställd konstvärld. Som en del i det arbetet samlar man nu in dagböcker skrivna av kvinnor i olika åldrar, som de skrev när de var i tonåren.
- Vi funderade på vad och vilka förebilder vi ville lyfta fram och kom på att det är fint att se till det vardagliga. Det finns förebilder mitt bland oss. En förebild behöver inte vara en kändis eller rädda världen, det kan lika gärna vara unga tjejer, säger Mikaela Krestesen i Ropa.
Projektet, som stöds av Konstnärsnämnden och Kulturförvaltningen, kommer att resultera i en kollektiv dagbok som ges ut i början av december i år. Att Ropa har valt just unga tjejer beror på att dessa ofta klumpas ihop och osynliggörs.
- Det är en stor grupp som man tror att man kan sätt en rubrik på, det är viktigt att de själva får definiera vilka de är. Killar har lätt att dra ihop ett band och det ger ett otroligt kontaktnät. Tyvärr är det lite lägre status på tjejers intressen. Vi vill lyfta fram unga tjejer och låta dem ta plats.
Kvinnor i olika åldrar kan donera en dagbokssida från sina tonår, men Mikaela Krestesen berättar att förvånansvärt många har donerat hela dagböcker. Bland dessa sidor och böcker fyllda går det att läsa allt från dikter till föräldrar som är dumma i huvudet och om olycklig kärlek.
- Det är utlämnande, man har skrivit det för sig själv utan en tanke på att någon annan ska läsa det. Vi tycker att det finns något speciellt i boken, i det handskrivna. På det skiljer det sig från en blogg, där det finns ett syfte i att det kommer att läsas av någon annan.
Mikaela Krestesen har själv skrivit dagbok och tror att det är viktigt att uttrycka sig under tonåren.
- Den möjligheten finns kanske inte på fritidsgården eller i skolan. Och det är fint att kunna gå tillbaka när man blir äldre, att skrapa i sina lager. En dagbok är lite som ett fotoalbum som man skulle rädda om något skulle börja brinna. Trots att de flesta inte saknar tonåren utan tycker det är skönt att man har blivit äldre.
5 BLOGGARE OM SITT SKRIVANDE
Henrik Lindholm, 24 år från Stockholm, bloggar på www.henriklindholm.blogspot.com
- Jag började blogga 2008 för att hålla kontakten med de människor jag lärde känna på en folkhögskola i Leksand. Jag hade en önskan att de skulle veta vad som hände i mitt liv. Nu är jag i en ny stad igen och bloggen är en bra bas som jag är trygg i. Det brukar finnas vissa stunder i min vardag som jag vill berätta om, det kan vara något konkret som får mig att må bra eller hur jag tänker för att må bra. Men jag skriver inte enbart om glädje, allt är inte "äckligt bra" även om jag ofta berör ämnen som är fundamentala för människan och varat. Ibland får jag en enorm skapandelust och då bloggar jag, om jag hade kunnat filma eller spelat instrument så hade jag nog gjort det. Att skriva är lite självterapeutiskt, jag kan gå tillbaka och lära av mina insikter och misstag eller se hur jag har varit innan. En blogg är som ett historiskt dokument, en dagbok och en bank med information om mig. Och fastän den är öppen för alla på internet att läsa tycker jag inte att det känns läskigt. Jag tror att om man ska trivas i den här världen måste man lita på folk. Och hur ska man någonsin kunna stå för något? Folk får ju acceptera mig för den jag är. Jag skriver för mig själv och den som blir inspirerad av det.
Susanna Sandin, 24 år från Enköping, bloggar på http://thesupernova.blogg.se/
- Jag har skrivit dagbok, men jag tycker det är svårt att få ned ord på papper. På något sätt är det enklare för mig att ventilera och få ned känslor i en blogg. Det är bra att kunna gå tillbaka och läsa vad jag har skrivit förut. Jag kan inte förklara, men jag skulle inte vilja ha ett textdokument på datorn. Jag har mest min blogg för min egen skull och jag bryr mig inte om hur många eller få som läser. I den skriver jag om stora och små saker som har hänt, händer eller kommer att hända. Bloggen betyder ganska mycket för mig, den är som ett bollplank jag har med mig själv. Oftast skriver jag personligt, men jag tänker på att inte skriva så att någon annan blir sårad. Om jag till exempel är arg på min pojkvän så skriver jag ju inte det i bloggen. Just nu handlar min blogg mer om vardagliga saker än hur jag mår, det går ju i perioder vad jag skriver om. Nu har jag köpt en ny kamera så jag lägger upp en del bilder. Bloggen är ju också ett sätt för mig att uppdatera min familj och mina vänner om vad jag gör. Den är som en mötesplats.
Sofia Zettermark, från Uppsala, bloggar på http://zettermark.blogg.se/
- Jag har ju en flickvän som är transsexuell, så nu har jag skrivit mycket om det eftersom att det varit aktuellt med sterilisering av transsexuella. Det påverkar oss personligen, eftersom min flickvän inte får frysa ned sperma som jag sedan kan inseminera i mig. Med parollen "Feminism, rättvisa och rosetter" sammanfattar jag min blogg. I den skriver jag blandat om feministiska perspektiv på samhället, om mitt eget liv eller krönikor. Ofta gör jag analyser utifrån en händelse jag har varit med om, det är som terapi att skriva om saker som har hänt. Som när en kille drog av mig kläderna på en fest skrev jag inte det rakt upp och ned. Jag skrev om det ur ett könsteoretiskt maktperspektiv, om vilka strukturer som ligger bakom att han gjorde det han gjorde. På det sättet förstår man att man inte själv är skyldig till saker som händer en, det kan stärka unga personers självförtroende. Jag gillar rosetter och för mig är det en slags stolthet i att vara tjej, att man kan vara flickig och ändå ha starka feministiska åsikter. Det är också ett sätt att driva med stereotypen om att en feminist är ful och tråkig - inte för att det är något fel med att vara ful och tråkig.
Molly Bergström, från Uppsala, http://mooollys.blogg.se/
- Jag skriver om mitt liv, eller typ om depression. Och om det som känns tabubelagt, som psykiska sjukdomar. Det pratas inte så mycket om det trots att det är rätt så vanligt. Min blogg är riktad mot yngre som också mår dåligt. Jag älskar att skriva och det känns väldigt bra att kunna hjälpa andra. Jag har fått många positiva kommentarer och mail från tjejer som känner sig peppade av det jag skriver och som känner igen sig. Ibland känns det läskigt att så många kan läsa, men mest känns det bra. Jag skriver ofta flera gånger om dagen. Det är så skönt att kunna skriva ned sina tankar. Innan jag började blogga 2008 skrev jag dagbok, jag kan göra det ibland nu men det blir mest att jag bloggar. Förutom att skriva om känslor skriver jag om fotografering och min vardag.
Kerstin Rosheds blogg: http://ollesmamma.fub.se
- Min som Olle, på åtta är, har Downs syndrom, dvärgväxt och Arnold Chiaris syndrom. Jag skriver om vilket arbete i vardagen det medför, hur krävande det kan vara med allt administrativt som måste fixas och alla kontakter man har hand om. Det är otroligt mycket tider som man måste passa när man har ett funktionshindrat barn. Men jag skriver även om det positiva med Olle, om allt det roliga och givande som vår Olle medför som när han hittar på bus, eller om saker som jag känner att jag bara måste få ur mig - för min egen skull - och berätta det för andra. Jag har min blogg på FUB:s hemsida, Föreningen för funktionshindrade barn, ungdomar och vuxna och skriver ofta informativt om hur det är att leva med ett barn som Olle. Jag låter läsaren se in i vår vardag och bloggen är främst riktad mot andra föräldrar med funktionshindrade barn eller de som arbetar med funktionshindrade barn. Jag blir glad när jag lyckas beröra andra med det jag skriver. Bloggen började som ett sätt för föreningen att sprida information och jag blev förvånad över hur viktig den var - och är - för mig.