Nyligen kom Jörn Spolanders barnbok "Heja Jorden!", illustrerad av Stina Wirsén, ut. Boken är skriven från några rymdvarelsers perspektiv, som ser ned på barnen på jorden med ett teleskop och ser koldioxiden som värmer upp vår planet.
– Det blir mindre dramatiskt om man ser saker från avstånd, säger Jörn Spolander.
Hemma hos Jörn i Liljeholmen doftar det nybakat. Han har både klättrat med tioåriga sonen och hunnit baka bröd på söndagsförmiddagen.
Lägenheten ter sig liten först, men som seglare är Jörn van att få plats med mycket på liten yta. Stockholmstrean har med flera sovloft och smarta lösningar byggts om till en bostad med sex rum.
Jörn Spolander bor fint med utsikt över huvudstaden.
Han är stockholmare, men växte upp i en liten by, Ytternuttö, utanför Östhammar.
Jörn berättar om när han flyttade till byn från Södermalm i Stockholm. Det är en av många roliga anekdoter som Jörn bjuder på.
Två barn mötte honom och frågade på norduppländska:
– Tjänare, är det du som är den nya som ska börja fyran?
Det visade sig att han träffade hela sin klass den dagen, de var bara tre som gick i fyran i Hökhuvud.
På högstadiet gick han i Gimo. Den tuffa killen i skolan lovade spö till alla "bönder", men när killen kom till Jörn blev han konfys. Jörn bodde i veckorna hos mamma i Ytternuttö, men på helgerna i Stockholm hos sin pappa.
Han passade inte in i killens bild av en bondunge. Han var en Vandrare kom killen fram till. Således fick Jörn inget spö.
Epitetet Vandrare är passande. Jörn bevakade förra årets klimatmöte i Madrid, han har följt de sista dansande björnarna i Bulgarien, han har varit skärmflygare och har åkt upp i en luftström med stora gåsgamar ("de var mycket mer graciösa än jag"), han har varit biografmaskinist på Fågel Blå och sett "Brända av solen" hundratals gånger ("en fantastisk bra film"), han har en master i biologi och har två gånger ställt ut skulpturer på Liljevalchs Vårsalong.
Som journalist har Jörn Spolander bland annat arbetat för Dagens Medicin och Forskning & Framsteg. Nu jobbar han som vetenskapsjournalist för TT som till exempel levererar forskningsnyheter till UNT.
– Det mesta jag gör kokar ned till någon form av berättande, säger han.
Som vetenskapsjournalist kan Jörn välja vilken forskning som vanligt folk tar del av.
– Det är ett visst ansvar. Man gör ett urval utifrån vad som känns viktigt, men jag försöker också få en känsla för missförstånd som kan vara viktiga att rapportera om.
Att sprida vetenskap till barn har länge engagerat Jörn. På tv-programmet Hjärnkontoret var han inslagsproducent och som redaktionschef på Forskning & Framsteg startade han tidningens forskarkollo.
2008 gav han ut sin första barnbok "Cykla, panta och rädda en isbjörn". Det är en guide för barn om klimatet. I den skriver han "Egentligen handlar det inte om några svåra saker – det svåra är att alla måste bestämma sig för att hjälpas åt."
– Det är ett enkelt sätt att uttrycka att vi måste komma överens om att det här måste vi ändra på.
Just nu är Jörn aktuell med barnboken "Heja Jorden!" från bokförlaget Alfabeta. Från ett teleskop kikar rymdvarelsen Jol ned på den blå jorden och upptäcker att människornas utsläpp av koldioxid värmer upp planeten.
– Jorden kan kännas oändlig för oss. Det är ofattbart att atmosfären kan påverkas av våra små utsläpp. Men om man förflyttar sig upp dit till Jols planet då blir det mer begripligt.
Jol ser jordens tunna, sköra atmosfär. Med en vetenskaplig ansats försöker Jol förstå hur utsläppen påskyndar den globala uppvärmningen på den blå planeten.
– Jag vill gå ganska djupt med den här boken och visa på styrkan i vetenskapen. Det handlar inte om att köpa ett koncept eller lyssna på de vuxna, utan om att forskningen kan ge oss kunskaper.
I "Heja Jorden!" får läsaren en guide till argument att använda om man hamnar i diskussion med någon som inte litar på klimatforskarna.
– Det har smugits in där. Det kan vara bra att få några grundstenar om varför tusentals forskare drar slutsatsen att det är koldioxidutsläppen som gör som att det blir varmare.
Som vetenskapsjournalist får Jörn Spolander ofta långa, långa mejl från så kallade klimatförnekare.
Vad är det bästa argumentet mot de som förnekar att utsläpp av fossila bränslen som kol och olja bidrar till klimatförändringarna?
– Det bästa är att lyssna på forskningen och ta den på allvar. Vi vet att koldioxid är en kraftfull växthusgas, att den är grundläggande för livet på jorden och att utan den skulle det vara alldeles för kallt här. Bevisligen räcker det med en gnutta koldioxid i atmosfären för att ge en växthuseffekt, men vi är på väg att fördubbla nivån jämfört med innan vi började använda fossila bränslen.
Bekymrar klimatfrågan dig?
– Ja, så klart. Det är en viktig fråga att vi måste ändra vårt beteende och dra i bromsen. Man behöver inte ha barn för att känna så, men har man barn blir det extra dumt att inte göra vad man kan.
Det finns många barnböcker om klimatet, men borde de inte vända sig till vuxna i stället?
– Jo, min tjuvtanke är att man läser den här boken högt för sitt barn. Då får man med någon vuxen på köpet. Men du har helt rätt, det finns ett bombardemang av barnen.
Boken "Heja Jorden! skrev Jörn på sex månader. Boken är tecknad av den flerfaldigt prisade illustratören Stina Wirsén ("ett fruktansvärt roligt samarbete!"). Att rymdvarelserna i boken har tre ögon var Stinas idé, Jörn tyckte det räckte med två.
– Det är bra i kreativa processer att man lyssnar på varandra, men att man också har sin integritet. Bildmässigt visste Stina vad som var rätt. Hon låtsades lyssna och så körde hon på.
I höstas delades boken "Heja Jorden!" ut av Läsrörelsen på McDonalds. Kanske lite oväntat med en bok med klimattema på en köttrestaurang.
– Där hamnade vi bland hamburgerdressing och pommes frites. Jag hoppas boken blev läst, säger Jörn.
I slutet av boken ser Jol hur barnen på jorden börjar rita plakat mot klimatförstörelsen. Om klimatstrejker som Greta Thunbergs Fridays for Future säger Jörn:
– Jag intervjuade Nobelpristagaren Mario J. Molina som upptäckte ozonproblemet och nu är engagerad i klimatfrågan. Han sade just: "skrik så det hörs". Det är inte lösningen, det är början. Sedan återstår utmaningen.
Kommer vi lyckas göra omställningen?
– Jag har blivit lite mer optimistisk – för stora förändringar kan gå snabbt. Vi kommer lyckas, på ena eller andra sättet, jag tror det, det måste jag ju göra.