Vera mådde så dåligt och kände sig så skamfylld efter våldtäkten att det tog flera veckor innan hon klarade av att berätta om den.
Artikeln publicerades första gången 4/9 2024
Redan hösten 2023 larmade Vera kommunen om mannen. Han kallade henne för älskling och vred hennes ansikte för att kunna pussa henne på munnen. Och han ställde frågor om lägenheten: Ägde hon den? Hade hon arvingar? Kunde inte han få flytta in hos henne?
– Han var så påträngande. Obehaglig. Och så en dag när jag sitter här vid matbordet tar han plötsligt fram en tub glidmedel som han sa var för äldre människor. Sedan drog han ner byxorna och visade sin ståpenis. Tack och lov ringde det på dörren, det var Jehovas vittnen. Aldrig har jag varit så tacksam för att de har kommit, säger hon.
Det var då Vera kände att hon måste ringa hemtjänstchefen i sitt område i Nyby för att säga att hon inte ville ha fler besök av mannen.
– Jag berättade vad som hade hänt och sa att jag inte vill att någon i hemtjänsten ska visa sin penis eller köpa glidmedel. Föreståndarinnan lovade att undersöka saken och sa att den här mannen inte skulle komma till mig mer.
Den närmaste tiden dök han inte upp hos Vera, så hon tog för givet att chefen tagit tag i frågan. Men plötsligt var mannen återigen en i rullen av hemtjänstpersonal som kom hem till henne, berättar hon.
– Första besöket gick bra, men sedan fortsatte han igen med dumheterna. Jag ringde chefen flera gånger men hon svarade inte.
Några månader senare, på våren 2024, gick mannen ännu längre.
När vi träffas i Veras lägenhet i augusti har det gått fyra månader sedan hon våldtogs. Här, i sitt eget hem, i sin egen säng. Fortfarande skrubbar hon sig extra noga varje gång hon duschar.
– Jag känner mig så smutsig. Men det går inte bort! Och jag kan inte sluta undra om jag hade kunnat gjort något annorlunda.
Hon skakar på huvudet åt sina ologiska tankar.
– Jag sa nej och försökte fösa bort honom med händerna. Men jag hade ingen kraft. Ändå känns det så skamfullt. Jag är rädd för hur folk ska se på mig nu.
Vera säger att det år lite lättare att berätta om våldtäkten varje gång hon sätter ord på den. Hon har varit rädd för hur folk ska se på henne.
Vera tycker att det är jobbigt att prata om det som hände, och hon har varit nervös inför vårt möte. Men det går lite lättare för varje gång hon sätter ord på det. Hon sitter alldeles stilla på sin stol vid köksbordet och rösten är stadig när hon börjar berätta om den där morgonen:
Vera låg och sov i sin säng när hon vaknade av att mannen lade sin hand på hennes axel. Han kom tidigare än hemtjänsten brukar och Vera tror inte att han ringt på dörrklockan eftersom hon brukar vakna av den.
– När han sett till att jag var vaken drog han för persiennerna. Sedan kom han tillbaka till sängen och slet av mig trosorna.
Vera tystnar och ser olycklig ut.
– Sedan vände han ut mina ben och kom emellan, på något sätt hade han hunnit ta av sig sina byxor. Han trängde sig in och det gjorde så ont. Jag var rädd för att jag skulle spricka. Man blir så torr och trång när man är gammal.
Vera larmade kommunen redan hösten 2023 om att mannen blottat sig för henne och bad om att få slippa honom. Men han fortsatte att komma hem till henne för att utföra hemtjänst.
Vera berättar att hon bad mannen att sluta, att hon sa till honom att det inte var rätt och att hon inte ville. Men han varken lyssnade eller svarade, utan våldtog henne under tystnad.
– När han var klar satte han på mig mina stödstrumpor och gick och lagade frukost åt mig utan att säga något. Kokade kaffe och bredde en smörgås.
Vera låg kvar i sängen. Underlivet värkte och när hon duschade kom det blod.
– När han hade gått ringde jag chefen för hemtjänsten för att säga att jag inte ville att han skulle komma hit mer, men hon svarade inte. Jag lämnade ett meddelande att hon skulle ringa mig, men det gjorde hon aldrig.
Vera har hemtjänst för att hon är fysiskt skröplig, men mentalt är hon helt klar. Med under intervjun är också Veras barnbarn Kajsa, som är den som uppmanat Vera att berätta för UNT och som håller i kontakten med både kommunen och polisen.
– Det är så mycket som skötts otroligt dåligt av kommunen. Det här hade aldrig behövt hända om de lyssnat på min mormor från början. Jag är så arg, säger Kajsa som precis som Vera egentligen heter något annat.
Det tog flera veckor innan Vera berättade för någon om våldtäkten. I stället satt hon ensam i lägenheten med sin ångest och alla tankar.
Mannen fortsatte att komma hem till Vera för att utföra hemtjänst.
Kajsa är oerhört upprörd över hur kommunen hanterat fallet. "Det här hade aldrig behövt hända om de lyssnat på min mormor från början", säger hon.
Men så ett par veckor efter våldtäkten bröt Vera ihop inför en biståndshandläggare som kommit för att utreda hennes vårdbehov. När han hört Veras berättelse kontaktade han chefen för hemtjänsten, hon som Vera förgäves försökt få tag på. Samma dag berättade Vera också för sin dotter, som i sin tur berättade för Kajsa.
– Jag satt i bilen när jag fick höra det. Jag blev så illamående att jag var tvungen att stanna bilen för att kräkas, säger Kajsa.
Kajsa ringde chefen för hemtjänsten för att försöka förstå hur detta kunnat ske samt försäkra sig om att mannen tagits ur tjänst under utredningen.
– Då svarar chefen att de helt och hållet tror på mormor och att mannen inte längre kommer hem till henne. Men att han fortfarande jobbar eftersom det är HR som måste fatta ett beslut om avstängning. Hur är det möjligt? Minst tre dagar hade kommunen vetat om vad som hänt, och så får den här mannen fortsätta gå hem till äldre! Det är ju sinnessjukt.
Poliserna var jättefina när de kom och tog Veras vittnesmål, vill både Kajsa och Vera lyfta fram.
– Det kändes på ett sätt bra att få prata om det, men jag skäms ju också. Att jag är den gamla människan har blivit våldtagen, säger Vera.
– Är det några som skött sig så är det polisen. De har till och med satt extra bilar att cirkulera här i området, berättar Kajsa.
Vera har hemtjänst eftersom hon är skröplig i kroppen. Hon är helt klar i huvudet, och av kommunens egen utredning framgår att utredarna till fullo tror på hennes vittnesmål. Mannen, som nekar till brott, har nu avskedats.
Kajsa har utgått från att alla som anställs inom hemtjänsten måste visa upp ett utdrag ur belastningsregistret för att visa att man inte dömts för något brott. Nu har hon fått veta att kommunen inte gör sådana kontroller, vilket gör henne bestört.
– De kommer hem till utsatta och sköra personer. De skulle kunna ha begått hur grova brott som helst tidigare, men det har kommunen ingen aning om.
Vera fick genomgå en gynundersökning, men eftersom flera veckor hade gått var det för sent att säkra några bevis.
Mannen anhölls, men släpptes i brist på bevismaterial. Han nekar till brott. Polisutredningen fortsätter, men eftersom det råder förundersökningssekretess är polisen sparsam med uppgifter.
Kommunen har anmält händelsen till Ivo (Inspektionen för vård och omsorg) och gjort en egen så kallad Lex Sarah-utredning som nu är klar. "Utredningen har visat att det inträffade är ett allvarligt missförhållande", skriver kommunen i sitt ställningstagande.
Av utredningen är det tydligt att kommunen till fullo tror på Vera. "Sammantaget är utredarens bild att det inte finns någon kognitiv svikt eller annan svårighet hos brukaren som gör att berättelsen kan ifrågasättas", står det bland annat. Kommunen har efter utredningen avskedat mannen.
Företrädare från Uppsala kommun är förtegna om att ge kommentarer i fallet, men dementerar ingenting i Veras berättelse. UNT har sökt den chef som Vera berättade om blottningen för. Hon vill inte ställa upp på en intervju, utan hänvisar alla frågor till Rasmus Sundström, avdelningschef inom Uppsala kommuns äldreomsorg.
– Det här är en situation som eskalerat på ett fruktansvärt sätt. Nu får verksamheten lära av detta, säger Rasmus Sundström.
I kommande artiklar i UNT får kommunen ge utförligare svar.
Fortfarande skrubbar sig Vera extra noga varje gång hon duschar. "Jag känner mig så smutsig", säger hon.
Veras mage har varit i olag ända sedan våldtäkten. När hon är ute med rullatorn och ser någon som liknar honom vänder hon och går hem. Hon har kvar en "kramp i kroppen", som hon uttrycker det och hon ryggar tillbaka när någon tar i henne.
– Jag vill så gärna bli av med det. Jag vill inte spänna mig när någon visar omtanke.
Men det hjälper att gå till psykologen, säger hon. Där får hon lära sig hur hon ska tänka kring våldtäkten för att inte må lika dåligt.
Kajsa önskar så att hennes mormor får tillbaka den livsglädje hon tidigare hade.
– Det är som att hon har tappat gnistan. Att det här kanske blir bland det sista som händer i hennes liv ... det känns bara så fruktansvärt.