Vem talar för de värnlösa?
Ordföranden för Uppsala kommuns produktionsnämnd för vård och utbildning har sagt "förlåt". Men de övergrepp som skildrats i Uppdrag granskning ägde rum under förra mandatperioden. Fredrik Sjöberg (fp) har mer uttalat sig som representant för politikerkåren generellt än som direkt ansvarig. Ingen lär heller tro att någon politiker aktivt önskat en behandling av försvarslösa barn och ungdomar av det slag som förekommit.
Det ansvar politikerna har är dels att kontrollera att verksamheten sköts seriöst och kompetent, dels att stå för eller bidra till normbildningen i samhället. Och förmodligen är det normbildningen - eller möjligen bristen på normbildning - som är den yttersta förklaringen till de övergrepp mot samhällets svagaste som gång på gång avslöjas. Nu handlade det om utvecklingsstörda. I den sk Geijeraffären på 1970-talet handlade det om sexuella övergrepp mot flickor på ett skolhem. Andra gånger har det handlat om apatiska flyktingbarn, barnhemsbarn eller om uteliggare - helt enkelt om människor som saknar alla former av skyddsnät, trots att ett sådant ibland funnits på papperet men inte fungerat.
Det vore naivt att låtsas som om alla dessa olika typer av fall och situationer är enkla att hantera eller att misstag och övergrepp alltid skulle kunna undvikas bara attityderna ändrades. Ändå tror jag att det finns vissa attityder - som vi kanske alla bär på i någon utsträckning - som bidrar till att det ibland skapas avgrundsdjupa hål mitt i den svenska tryggheten.
En sådan attityd är själva föreställningen om vad som menas med "svaga grupper". Nästan alltid används detta uttryck för att beskriva människor som jämfört med t ex utvecklingsstörda på institutioner är ganska gynnade. De har jobb, inkomst och bostad men får kanske sin ekonomi försämrad om skatterna höjs eller bidragssystemen görs om. "Kravmaskinerna" bevakar skickligt och fullt legitimt sina medlemmars intressen, men de allra mest utsatta har inga intresseorganisationer som för deras talan.
En konsekvens av detta är också att det sällan lönar sig politiskt att tala om glömda grupper. De är glömda i politiskt avseende just för att de består av få individer och det är långt ifrån självklart att de ens utnyttjar sin rösträtt. Deras problembild är ovanlig eller komplicerad och passar inte alltid in i de stora välfärdssystem som de flesta av oss kommer i kontakt med.
Ännu en sida av saken är nog att det också gått prestige i just de välfärdsanordningar vi har. De "får" inte vara otillräckliga eller fungera på andra sätt än vad som varit avsikten. Den socialdemokratiska arbetsgrupp som i dagarna i polemik mot regeringspartierna försökt lansera begreppet innanförskap i stället för utanförskap talar förvisso om andra typer av frågor, men språkbruket speglar en mentalitet som borde leda till självkritik. Vad är det för solidaritetspolitik som redan i sin grundläggande terminologi förtiger att välfärden och livschanserna kanske inte är tillgängliga för alla, hur goda ambitionerna än har varit?
Till sist handlar det kanske om något ännu mer oroande: en brist på empati gentemot människor som på ett eller annat sätt uppfattas eller bara beskrivs som annorlunda. Det kan gälla flyktingar, invandrare, medlemmar av synliga etniska eller andra minoriteter. Men det kan också gälla handikappade eller personer som inte - eller inte längre - kan ta vara på sig själva. I förening med byråkratiska regler och föreställningar om att det ena eller andra som görs mot någon försvarslös är en ofrånkomlig konsekvens av nödvändiga regler eller kanske rent av i den utsatta personens eget intresse kan resultatet bli tragedier. I förlängningen skadas hela samhällets moraliska grund.
Så jobbar vi med nyheter