Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, vill ”balansera yttrandefriheten”. Detta uttryckte hon i en debattartikel på SvD Brännpunkt i onsdags, som väckt starka reaktioner i bland annat sociala medier. Det är begripligt. Bland annat nämner hon censuren av Torgny Segerstedts ”farliga” kritik av nazi-Tyskland i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning under kriget som en typ av begränsning av mediernas yttrandefrihet som ”förmodligen är i linje med flertalets önskemål”. Fast nu handlar det inte om att neutraliteten anses ”hotad” i krig. Nu handlar det om att kungahuset hotas av skriverier i ekonomiskt pressade tider... Hänger ni med?
Leijonhufvuds spretiga, glidande resonemang ramas in av tesen att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kan bli ”pressfrihetens dödgrävare”: han väljer att se en fällning från Pressens opinionsnämnd, PON, enbart som en ”rekommendation”. Hon förfasar sig över att han ”sätter sig över pressetikens regler”. Men de pressetiska reglerna är inget mer än ett stöd för en ansvarig hållning. De utgör, tack och lov, ingen lag.
Men visst, mediebranschens egna etiska regler och renhållningsinstitutioner bidrar till att vi i Sverige har mycket stor yttrandefrihet. En oansvarig hållning hos pressen kan leda till politiska propåer om inskränkningar i grundlagen. Så långt har Leijonhufvud rätt i princip. Men då blir ju å andra sidan resten av texten obegriplig.
Man kan sannerligen inte heller jämföra svenska tidningars publicering av drottningens anmälan till PON – som Expressen fälldes för – med brittiska mediers mut- och avlyssningsskandaler. Det är en avgrund mellan förseelserna. Och framför allt skiljer sig de juridiska förutsättningarna för politikers möjligheter att tafsa på yttrandefriheten. Svensk tryckfrihet har grundlagsskydd sedan 1766, Storbritannien har ingen grundlag alls. Därmed kan David Cameron hota med att stoppa publiceringar i en av landets största dagstidningar. Samt försöka göra det. Föreställ er Fredrik Reinfeldt agera på samma sätt. Han skulle tvingas att avgå direkt.
Vad för slags yttrandefrihet vill Madeleine Leijonhufvud ha? Vad menar hon med en ”balanserande” syn på den, ”när olika rättigheter aktualiseras”? Vem ska göra den ”avvägning” som hon efterfrågar, ”där yttrandefriheten inte alltid har företräde”? Vem ska utdöma ”fungerande sanktioner mot publiceringar som allvarligt kränker utan ett berättigat informationsvärde”? Vem avgör vad som är ”berättigat informationsvärde”? Är det staten? Vad händer i så fall om vi skulle få en regering som vill tysta medier och medborgare?
Det är avgörande för demokratin – och alltså bäst för människorna – att medierna står helt och hållet oberoende. Jovisst, demokrati är ett jädrans bök – men alla andra alternativ är som bekant sämre.