Vem leder när valrörelsen börjar?

Dagen efter kontrade Aftonbladet. Under rubriken Reinfeldts nya skräcksiffror redovisades en mätning från United Minds som visade att oppositionen dragit ifrån ännu mer jämfört med redan tidigare goda siffror. Å andra sidan redovisade Dagens Nyheter fyra dagar tidigare en mätning från Synovate som tvärtom gav vid handen att styrkeförhållandena jämnats ut. Och nu i fredags gav Demoskop en liknande bild.
Om man bortser från Statistiska centralbyrån, som bara mäter två gånger om året och har väsentligt större urval, är inget av dagens oräkneliga opinionsinstitut mer trovärdigt än något annat. Mätningar som görs genom att folk kan rösta på nätet är av självklart ännu mer opålitliga. Så vad ska man tro om läget just nu?

Oppositionen har sannolikt ett övertag, även om ingen kan vara riktigt säker på hur stort det är. Men övertaget är samtidigt sannolikt illusoriskt, i den meningen att det är beroende av några faktorer som mycket lätt kan förändras.
Den viktigaste av dessa är att väljarna ännu bara har regeringspolitiken att förhålla sig till. I det ögonblick som oppositionspartierna börjar presentera egna gemensamma förslag finns plötsligt två busar på planen i stället för en. Då kommer många som just nu är missnöjda med regeringen att säga sig att alternativet kan vara sämre.
Ännu en faktor är ekonomin. Naturligtvis märks följderna av den internationella finanskrisen också i Sverige, men den allmänna bilden är ändå att regeringen klarat krisen bra och att förutsättningarna för en återhämtning är goda. Varför, kommer många att fråga sig, byta ut en skickligt förd krispolitik mot något helt okänt?

Denna faktor får en särskild tyngd genom att Fredrik Reinfeldts förmåga att skapa förtroende är så påtagligt mycket större än Mona Sahlins. På denna punkt är alla de i övrigt så spretiga opinionsundersökningarna överens - oppositionsledaren har ett förtroendeproblem. Inte i någon mätning beror de rödgrönas framgångar på något starkt ökat stöd för Socialdemokraterna. I stället är det Miljöpartiet som gått framåt. Men det är ju Sahlin och inte Maria Wetterstrand som är statsministerkandidat. Det är inte ett bra utgångsläge.
Miljöpartiets dragningskraft är särskilt stor i storstadsområdena, medan socialdemokraternas problem är störst i samma områden. Men Miljöpartiets storstadsväljare är till stor del också lättrörliga. De bekymras av hot mot den enskildes integritet, de håller på jämställdhet och mänskliga rättigheter och de uppfattar internationalisering som både naturligt och önskvärt. Miljöpartiet har länge kunnat spela ut ganska ostört mot denna väljargrupp, men måste nu räkna med hårdare konkurrens, inte minst sedan Birgitta Ohlsson (FP) tagit plats i regeringen.

I valrörelser blir alla partier mer likställda inför väljarna. Väl genomförda valkampanjer av Alliansens mindre partier, liksom givetvis av Vänsterpartiet, kan innebära att frågan om något av dessa kommer att falla för fyraprocentsspärren aldrig blir aktuell på riktigt. Kommer detta också att gynna partier utanför riksdagen?
Det är inte självklart. I årets valrörelse kommer uppmärksamheten att mer än någonsin koncentreras till de två regeringsalternativen. Också väljare som är ganska ljumt engagerade kan känna att det denna gång är viktigare att välja regeringsalternativ än att protestera mot allt genom att rösta på SD, Piratpartiet eller något annat parti som inte deltar i huvudmatchen. Och då blir ekonomin och det allmänna förtroendet avgörande.
Även om de rödgröna leder nu så kan alliansen ha det bästa utgångsläget inför valrörelsens fortsättning.