Men om intresset och realismen inte kan tänkas bort så uppstår i stället frågan vad som verkligen är vårt övergripande och långsiktiga nationella intresse. Svaret måste vara att vårt eget land ska bestå som en stabil demokratisk stat. Och därmed får vi ett nationellt egenintresse av att demokratin står stark också i omvärlden.
Från den utgångspunkten tog Fp-ledaren Jan Björklund vid partiets riksmöte i helgen upp både vapenexport, diplomati och biståndsfrågor.Bakgrunden var naturligtvis revolutionerna i arabvärlden. Björklund vill öronmärka en miljard inom biståndsbudgeten för demokratistöd, se en mer aktiv diplomati till stöd för mänskliga rättigheter och skärpa kraven för svensk vapenexport..
Björklunds hållning avviker från statsministerns, men den är genomtänkt. Att sälja vapen till vem som helst är teoretiskt tänkbart, men knappast förenligt med våra egna säkerhetsintressen - och givetvis inte med en önskan att stödja demokratier och demokrater. I stället prövas varje vapenexportärende av Inspektionen för strategiska produkter och ytterst av regeringen. Nämnden har att följa ett politiskt fastställt regelverk som är restriktivt, men ändå medgett att vi under 2000-talet sålt vapen till Saudiarabien och Bahrain.
Att helt avstå från vapenexport är inte heller realistiskt - om vi anser att Sverige behöver ett försvar och att vi bör kunna producera materiel inom landet så krävs också en större marknad. Den hittillsvarande principen - att vi inte ska sälja till länder som är indragna i konflikter - är problematisk. Andra demokratier har samma rätt att försvara sig mot hot och angrepp som vi själva.
Fler partiledare än Björklund borde medge problematiken. Ett demokratikriterium för vapenexporten löser inte alla avvägningsproblem, men är avgjort att föredra framför dagens ordning.