Vem är mot frihandel?
Nafta antogs på Bill Clintons tid och Hillary Clinton har tidigare, innan hon blev presidentkandidat, talat väl om dess och frihandelns förtjänster. Allt talar för att detta är hennes - liksom Obamas - verkliga åsikt.
Men i de gamla industristäderna i det som brukar kallas "the rust belt" är detta en politiskt mycket svårsåld uppfattning. Globaliseringen har utsatt gamla amerikanska paradindustrier för hård konkurrens, företag har lagts ned och arbetslösheten blivit stor och till synes permanent. Ekonomisk populism är därför en frestande utväg för politiker i båda partierna. Värst hittills var republikanen Mitt Romney som vann det republikanska primärvalet i Michigan på löftet att skaffa tillbaka de försvunna jobben i bilindustrin. John McCain klargjorde däremot till sin stora heder att försvunna jobb inte kunde skaffas tillbaka med några politiska medel.
Republikanerna förknippas ofta med storföretagens intressen, men storföretag kan precis som fackföreningar önska sig protektionistiska åtgärder för att slippa utländsk konkurrens. Byggnads och byggarbetsgivarna hade egentligen sammanfallande intressen i den svenska Vaxholmskonflikten - nämligen att hålla borta konkurrens utifrån. Den amerikanska Bushadministrationen har påfallande ofta lyssnat på önskemål från storföretagen - men att göra det är inte detsamma som att hålla på frihandel.
I svensk politik hör frihandelskravet intimt samman med den kamp för hela samhällets demokratisering som liberaler och socialdemokrater bedrev mot hårt konservativt motstånd vid förra sekelskiftet. Den första stora kraftmätningen ägde rum under 1880-talets andra hälft och gällde just frihandeln. Frihandelskraven hade en självklar motivering i den ekonomiska liberalismens principer, men fick sin verkliga styrka genom tullsystemets sociala följder. Spannmålstullarna drev upp matpriserna så att fattigt folk fick svälta.
Det var när frihandelsvännerna 1887 berövades sin nyvunna riksdagsmajoritet genom att en rad frihandelsvänliga kandidater diskvalificerades som en lösning av rösträttsfrågan blev akut. När liberaler och socialdemokrater 1890 bildade Sveriges allmänna rösträttsförbund kunde de nya rösträttsföreningarna ofta enkelt bygga vidare på de kampanjorganisationer för frihandel som redan fanns. Rösträtt, frihandel och sociala reformer var krav som logiskt hörde samman (och återfanns också t ex i den politiska deklaration som UNT:s grundare gjorde vid tidningens start 1890).
Fri handel löser naturligtvis inte alla tänkbara ekonomiska problem. Men den övergripande regeln att frihandel bidrar till att höja produktionen och öka levnadsstandarden är svår att komma runt. Även om det kan finnas tillfälliga fördelar att vinna för ett land genom att införa handelshinder så är dessa fördelar just tillfälliga och vänds förr eller senare till sin motsats.
Den konkurrens som den fria handeln medför driver fram effektivare resursutnyttjande, bättre produkter och fler nya idéer. Företag som inte lyckas förnya sig kan slås ut, men i stället kan nya företag och nya arbetstillfällen växa fram. Priserna på viktiga varor - som livsmedel i 1800-talets Sverige - kommer att sjunka, rimligen till glädje och nytta för konsumenterna.
Varken Clintons eller Obamas ekonomiska rådgivare har någon annan uppfattning om detta än vad andra seriösa ekonomer har. Detsamma gäller de flesta politiker i Sverige. Men att ge väljarna intrycket att protektionism skulle vara ett genomförbart alternativ kan straffa sig om man också skulle råka bli vald.
Så jobbar vi med nyheter