Vem är jag, egentligen?
KRÖNIKA. En del tror att Gud skapat oss för ett visst syfte, en del tror på Big Bang och evolutionen, andra tror kanske ingenting.
Foto:
Ofta analyserar vi andras beteenden. Varför gjorde han det? Var det si eller så? Kanske beror det på hans barndom, kanske på hans låga självförtroende, eller vem vet, har det att göra med hans speciella fadersrelation. Spekulationerna är oändliga. Antagligen anser personen i fråga inte att det ligger någon djup analys bakom hans beteende. Han känner ju sig själv, eller hur?
Många i min ålder pratar om hur säkra de är i sig själva. Att de vet vad de vill och att de kan förutspå sina reaktioner i speciella händelser. Min favorit är de som säger att de vet hur de skulle reagera inför våldtäkt. Men med risk för att låta nedlåtande, tror jag att de alla pratar i nattmössan. Jag skulle aldrig med säkerhet innan kunna avgöra min reaktion i en våldtäkt. Visst går det att spekulera, men att självsäkert prata om hur man skulle bete sig anser jag snarare som naivt.
Det jag menar är att vi tror att vi vet så mycket. Vi tror att vi känner oss själva så bra. Men plötsligt händer något oväntat och vi rubbas helt ur balans. Vi är fantastiskt fascinerande varelser som bär på så mycket mer än vi kan ana. Dock finns mycket dolt i det omedvetna. Som vi inte har en aning om. Kanske kommer detta dolda aldrig att visa sig. Eller så gör det, och då kan det ibland bli förödande.
Vi har så mycket kvar att lära. Ju bättre vi blir på oss själva, desto bättre blir vi ju också på andra. Att en ungdom i 18-årsåldern skulle vara färdiglärd angående sig själv är absurt. Många är svart-vita och kategoriska, och tror enbart på sina teorier och fördomar. Vi måste ut i världen, uppleva, känna och sedan analysera.
Jag tror att den som lyckas nå djup självkännedom, kommer längre i livet. Man förstår sina handlingar och reaktioner. Man kan utveckla och utforska sig själv. Vet man inget om sitt jag, kan man ju heller inte göra någon förbättring av det.
Så jobbar vi med nyheter