President Muhammad Mursi har inbjudit de oppositionspartier som samlats i den så kallade Nationella räddningsfronten, NSF, till överläggningar men fått nej. Frontens ledande företrädare, fredspristagaren och förre chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA Muhammad el-Baradei, säger att Mursi först måste erkänna sin och regeringens skuld till den kris som nu pågår.
Att Mursi i hög grad är medskyldig är lätt att se. Det betyder inte nödvändigtvis att han följt en plan för att upphäva de demokratiska framstegen i Egypten sedan revolutionen för två år sedan, men han har gjort det ena felsteget efter det andra. Den grundlagsförsamling som skulle ge landet en ny författning innehöll mest islamister. Kort före en planerad massprotest utfärdade Mursi ett dekret som satte honom själv över både parlamentet och rättsväsendet.
Kort därefter slängdes ett nytt författningsförslag, skrivet på några dagar, fram för att sedan bekräftas i en ”folkomröstning” där bara 30 procent av väljarna deltog. Så utsåg Mursi 90 nya medlemmar av parlamentets överhus – åter främst islamister – för att fungera som parlament till nyvalet i februari.
En presidents självklara uppgift är att hålla ihop landet. Men oppositionen uppfattar allt mer Mursi som enbart ett redskap för Muslimska brödraskapet, Egyptens starkaste politiska gruppering. Brödraskapet kan alltjämt vinna röster, men har inte mycket att säga om den allt mer katastrofala ekonomin i landet och är i praktiken beroende av militären för att kunna regera. Mursi har i dag knappast någon auktoritet kvar bland de unga som drev fram Mubaraks fall och bland landets sekulära politiska grupper.
Ekonomiska åtstramningar blir nödvändiga om Egypten ska få stöd av Internationella valutafonden och situationen är redan explosiv. Polis och säkerhetsstyrkor har inte räckt för att återställa ordningen. Mursis beroende av militären blir allt mer påtagligt – liksom likheterna med Mubaraks regim.