Besöksrummet inne i fängelset är ljust och luftigt. Om det inte vore för utsikten skulle man kunna vara någon annan stans. Utanför syns muren som ringlar sig runt området. Taggtråden som ett band längst upp för att hindra den som mot förmodan lyckas klättra upp från att ta sig därifrån.
John har varit där ett par gånger nu. Han är nio år och har listat ut att det här inte är hans arbete utan att pappa sitter inlåst för ett brott han begått.
Polletten trillade ner för John några veckor tidigare när han satt och tittade på ett teveprogram. Byggnaden som beskrevs i programmet är ett fängelse, samma byggnad som han besökt flera gånger för att hälsa på.
John talar inte om för någon att han vet. Varför skulle han göra det, förresten? Ingen i hans omgivning säger ju ett knyst om om vad pappa egentligen gör och varför han inte är hemma.
– Man valde att inte berätta för mig. Mina anhöriga sa bara att pappa var tvungen och åka iväg och arbeta och så har historien alltid varit under min uppväxt, säger John Dahl.
Det var inte förrän i höstas som John blev öppen med hur han egentligen haft det. I november var han med och och arrangerade en utställning om hur barn till föräldrar i fängelse har det. Det är en utställning som fortfarande visas på Polismuseet i Stockholm och som föreningen Bufff, Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse, varit med och producerat.
Han vet att det är vanligt att vuxna väljer att inte säga något, anhöriga tror att de skyddar barnet.
– Man vill bevara en mörk hemlighet och inte ställa till det. Men det skapar bara ännu mer frågor. När alla sa att pappa åkt iväg på eget initiativ kände jag mig bortvald. Det hade känts bättre om jag vetat var han verkligen var, säger John Dahl.
Han hade precis fyllt fyra år när polisen en dag kom hem och hämtade hans bägge föräldrar. Plötsligt var John och hans tolv år äldre syster ensamma i lägenheten.
– Båda mina föräldrar hämtades av polis och fick sitta i häkte i flera månader. Min mamma släpptes kort tid efter. Under tiden hon satt inne fick min storasyster ta hand om mig.
John minns inget från den här tiden men har fått berättat för sig att hans storasyster tyckte han var dålig på att äta och att hon blev arg när han inte åt upp på tallriken.
– Väldigt mycket av det jag varit med om har jag inga konkreta minnen av och det jag i dag vet har jag fått kunskap om i efterhand genom att lägga pussel.
De följande åren försökte hans mamma fungera som en vanlig mamma men det gick sådär.
– Mina föräldrar träffades i Thaliland och när mamma blev ensam stod hon utan skyddsnät. Hon kunde inte språket, hon visste inte hur svenska samhället fungerade och hennes liv gick ut på att klara försörjningen. Hon hade svårt att ta hand om oss barn men var å andra sidan otroligt driftig i sitt jobb.
För John blev det en otrygg verklighet där den enda fasta punkten var hans faster och farfar.
– Farfar öppnade dörren när jag ringde på, han var alltid hemma. Miin faster stöttade mig så att jag klarade skolan och gav mig trygghet. Men de hade också sin vardag att ta hand om.
I konferensrummet på Johns arbete lyser solen in genom de stora glasrutorna. John Dahl är byggnadsingenjör och konsult åt en arkitektbyrå i Stockholm. Han har fru och två små barn och till sina barn har han tyckt att det varit extra viktigt att visa kärlek och närhet.
– Om det är något jag tänkt på i rollen som pappa är det att mina barn ska få kramar, eftersom jag själv inte fick det som liten. Det är nästan som att jag överkompenserar med fysisk närhet. Det är något jag fått lära mig, eftersom jag tidigare tyckt att det varit jobbigt.
Som liten funderade han mycket över allt möjligt och tyckte om att klura på saker i sin ensamhet. Han var van att klara sig själv och ta sig fram utan hjälp från någon annan.
I dag, när han som vuxen ser sig själv som det lilla barnet, kan han tycka synd om sig själv som tvingades växa upp så här.
– Det har hänt att jag ställt frågor till mig själv om hur jag som liten kände inför allt. Men jag är ingen grubblare, jag är mer en sån som blickar framåt och som ser motgångar som man kan lära sig hantera.
Vad saknade du under uppväxten?
– Man romantiserar ju kärnfamiljsbilden, jag kände att alla andra var lyckligt lottade och tänkte "varför har alla andra lantställe, får åka på sportlov och göra en massa kul med sina föräldrar?". I vuxen ålder blev det en fix idé att jag minsann skulle skaffa sommarställe. I fjol köpte vi ett hus för att jag ville ge mina barn det jag själv inte fick. Jag ville framför allt visa för mig själv att det inte är omöjligt att få det jag vill ha.
Efter sex och ett halvt år blev pappan frigiven från sitt tolvåriga fängelsestraff och skulle plötsligt leva ett vanligt liv då han flyttade hem till familjen igen. Tiden i fängelset hade tärt hårt på hans psyke och han utvecklade schizofreni. Kontrasten mot hur det varit innanför murarna ledde till nya svårigheter och pappan började dricka och umgås med sitt gamla nätverk. Det blev återigen en otrygg tid för John och i samma veva skiljde sig hans föräldrar.
John valde att flytta med sin pappa - som lovat att bättra sig - för att han ville ge honom en chans till. Han ville lära känna sin pappa och hade saknat honom.
– De kommande åren blev vår relation bara starkare och starkare. Han hade en stark vilja att lära känna mig och var verkligen en trygg vuxen under min tonårstid.
Under intervjun återkommer John flera gånger till att han hellre ser framåt än blickar tillbaka. Det går inte att backa bandet och göra saker och ting ogjort.
Så här i efterhand tycker han att det är svårt att säga hur uppväxten påverkat honom som person. Han kanske hade varit likadan, oavsett?
– Men en sak tror jag satt sin prägel på mig. Jag drar mig för att be om hjälp, eftersom jag vuxit upp med att tänka att "ensam är stark".
John Dahl var 25 år när hans pappa gick bort. Fram till sin död återgick pappan till att bli den person han varit innan åren bakom galler. John kom att bli nära vän med sin far och lever i dag med ljusa minnen av en pappa som både var kompis och stöttepelare.
– Den första tiden efter att han kommit ut var han tillbakadragen och märkt av psykisk ohälsa. Men med tiden återgick han till att bli den levnadsglada och skojfriska personen han en gång varit. Jag tror att tiden i fängelset bara hade pausat hans liv.