Det originella var dels att kören ”omringade” publiken, dels att i den fjärde sången samarbetade man med gästande saxofonkvartett (vilken också inledde utifrån hallen). Konferencierens kunniga men likväl ständigt humoristiskt motsägelsefyllda kommentarer gav också fräsch krydda.
Lite tyngre artilleri blev det med A. Cederberg-Orretegs tonsättning Ansikte mot ansikte. Mättade men samtidigt återhållna känslor i stor musikalisk bågform tolkades övertygande känsligt. Griegs undersköna men detaljsvåra sång Våren gestaltades med inlevelsefylld dyna- mik och välfångad detaljrikedom. Den amerikanska Raschèr Saxophone Quartet spelade ett tvåsatsigt stycke av tonsättaren Caryll Florio, The Quartet. Första satsen liknade folkmusik i tretakt, andra satsen snabbare, mer kammarmusikalisk. Mycket engagerat, tekniskt skickligt framfört i exakt samspel.
En Wiigen-Lied (vaggsång) av Per Nørgård gjordes till en på sitt sätt vitsig blandning där både kören och vokalsolisterna imponerade med stor vokal vighet. Den finske tonsättaren T Kuula hade gjort sin komposition Auringon Noustessa till en tonmålning av solen som symbol för sanningens klarhet. Högromantisk och lidelsefullt i en kongenialt känslosam tolkning.
Efter paus började konserten om - precis likt förra året - i trapphallanen, nu med motetter av Orlando di Lasso och Clemens non Papa. Lugnt lyrisk polyfoni, som skräddarsydd för hallens magnifika akustik. Väl tillbaka i aulan framförde saxofonkvartetten ett stycke, Quartet IV, av den minimalistiske amerikanske tonsättaren Philip Glass, lysande spelad fram till tvärstopp. En svensk körklassiker med K. Håkansons Brusala gav i sin klangprakt en skön vokal kontrast.
Hambo i femtakt? Jodå, det tycker finländaren J. Mäntyjärvi med sitt virtuosvitsiga körstycke El Hambo. Kören motsvarade totalt alla förväntningar. En komposition beställd av kören fick så avsluta konserten, Mattias Skölds Midsommar för kör och saxofonkvartett. Stycket var fascinerande med samspelet i klang mellan röster och instrument. Tyvärr medförde detta samspel att det mångskiftande och komplicerade textupplägget nästan helt försvann. Det enda man kunde uppfatta var avslutningen med en ny vacker tonsättning av den bekanta som- marpsalmen En vänlig grönskas... Hela stycket var klangligt underskönt; synd att man inte förstod vad det hela handlade om... Vill höra igen! Konsert med både humor och allvar – vad mer kan man begära?