Fundraisers, eller medlemsvärvare, har blivit ett allt vanligare inslag på Uppsalas gator. Med engegemang för utsatta människor och naturområden försöker de värva givare på stan.
Att arbeta som medlemsvärvare kan dock vara tufft, något som Belinda Hirvonen på Naturskyddsföreningen märkt av.
– Ibland känner man sig som moses och vattnet. Folk skyr oss, snäser eller gömmer sig bakom sina paraplyer. Men vi försöker ju inte pracka på någonting, utan vad vi vill göra är att vidga folks vyer, säger Belinda Hirvonen.
Trots att jobbet kan vara krävande menar Belinda att det också innehåller mycket glädje. Människorna som stannar till är oftast trevliga och ibland händer det att möten avslutas med kramar och ”high fives”.
Att höra att man som värvare gör ett bra jobb är också någonting som värmer. Men alla är inte lika trevliga, vilket kan vara svårt att skaka av sig.
– Vissa förstår inte att man kan vara neutral genom att säga ”nej jag har inte tid”. Vi är också människor som bör mötas med respekt. Att bli ignorerad, eller skriken efter tar mycket energi, det kan till och med påverka resultatet av vårt arbete. Jag tror inte att de som är otrevliga reflekterar över det, säger Charlotte Hedberg på Naturskyddsföreningen.
Även om det blir många nej på en dag, menar alla värvare som City har pratat med att deras arbete gör skillnad. Därför skulle de gärna se att Uppsalaborna ville ge dem en chans.
– Om någon knackade på din dörr för att be om vatten skulle du ju inte säga nej, men de här människorna som jag försöker hjälpa kan inte göra det. Jag representerar dem som inte kan be om vatten själva. Det är ju inte som att jag står och säljer saker, utan det här handlar om att hjälpa, berättar Tom Gabrielsson på Actionaid.
Att skylla på att man är studerande är då ett ganska dåligt argument.
– Även om man är student har man väl en hundralapp över, det motsvarar en öl och några shots på nation. Du kan rädda någons liv, avslutar teamleader Gabriel Flores Delgado på UNHCR.